Här en intervju för tidningen Fokus med Jan Troell, som jag skrivit en bok om, Regi foto klippning Jan Troell (Norstedts, 2011).

Jan Troell arbetar sedan halvtannat år med en film, eller rättare sagt ett pågående arbete med titeln Det var en gång ett nu. Verket förändras och växer hela tiden. Den nu 93-årige filmaren tänker hålla på med det så länge han orkar. Det är ett nyskapande och omisskännligt troellskt arbete.

Till sin hjälp i klipparbetet har han författaren och filmaren Paolo Nobis Sandén och sin dotter Yohanna. I projektet är också filmproducenten Kalle Boman involverad; det var han som uppmuntrade Troell att fortsätta med den idé han har haft länge. 

– Det är ett unikt filmprojekt, en filmkonst som kanske faller utanför filminstitutets ramar men som måste få möta sin publik, säger Kalle Boman. 

Filmen har visats några gånger i kortare skick men kommer att bli minst en och en halv timma lång. Om den någon gång blir färdig. Det är inte det viktiga, säger Jan Troell. Vägen är viktigare än målet. 

– Jag ska försöka springa ifatt tiden. Det är kanske inte så lätt i min ålder, säger han i inledningen till filmen.  

Det är ett mycket personligt verk, ett slags reflekterande memoar där Jan Troell skildrar och funderar över sitt eget liv och sin syn på livet. Han gör det med hjälp av nyckelscener ur sina egna spel- och kortfilmer och inte minst familjefilmer från sin egen barndom.  

Olof i filmen Här har du ditt liv flyger med en död fjäril i handen på samma sätt som Jan som liten pojke flög med sina flygplansmodeller. Fotografen Pedersen i Maria Larssons eviga ögonblick visar hur man med kamerans hjälp nästan kan fånga en fjäril i handen. Ett maskrosfrö landar på mördarens kind i Il Capitano. Den mystiske orgeladjunkten på vinden kastar ned en papperslapp som landar på en pianotangent i Bang! och den städerska han beundrar fascineras av den ton som uppstår. 

Och den nyfödde pojken Jan kommer hem till Limhamn en sommardag 1931 i sin mors famn, fångad på film med den kamera hans far hade köpt på avbetalning tre år tidigare. 

– Huvudtemat är ju att det var en gång ett nu och att allting är ett nu, och detta formulerade både Georg och Jacques så bra, säger Jan Troell. Det finns många nu:n, tillägger han senare. 

Fotografen Georg Oddner och författaren Jacques Werup, nu avlidna, var hans mycket nära vänner. Båda förekommer i viktiga sekvenser i Det var en gång ett nu.

Georg Oddner citerar filosofen Martin Buber: ”Ögonblicket lever och ögonblicket är evigt”, och han talar också om att hålla kvar tiden. Tiden som hela tiden förändras. 

– Det är väl orsaken till att man gör bilder. Att man vill titta på tiden, se och betrakta tiden. Ett ögonblick av tid. 

Det är ett credo som kan ses som en ledstjärna även i Jan Troells skapande. 

Nästa bild i filmen visar en bärnsten, en droppe kåda som omslöt en insekt för 30 miljoner år sedan. En bild av livet som det tedde sig i denna varelses sista ögonblick, noterar Troell i sin speakertext. Eller är det kanske så att linsen i insektens öga fortfarande formar ständigt förändrade bilder på insektens oföränderliga näthinna? 

Jacques Werup sjunger om att ensamheten inte har någon gräns, och om kärlek. 

Jan Troell använder i detta projekt ungefär samma teknik som i Sagolandet (1988). Han skapar en filmisk väv av scener och filmsekvenser från sina tidigare verk och leder oss genom mönstret med sin berättarröst och noga vald musik, mycket Sjostakovitj. Till huvudtemat– allt är ett ”nu” – läggs sidoteman som ensamhet, kärlek, konst, skapande och mycket annat. Det sker utan att han medvetet planerar det, påpekar han. 

– Det enda riktigt viktiga villkoret för att något ska komma med i den här filmen är att jag tycker att det är roligt… 

Han återanvänder flera gånger till speciella, lite avvikande scener ur sina tidigare filmer. 

Från Ole Dole Doff (1968), som handlar om skolan och en lärares problem med sin lärarroll, har Troell hämtat en scen där huvudpersonen, spelad av Per Oscarsson, besöker sin vän fotografen, spelad av Georg Oddner, i dennes ateljé. Under inspelningen av den scenen fick Jan Troell syn på ett äldre par med en hund på gården nedanför fönstret. Han fann något fascinerande i detta vardagliga och vände kameran mot dem. Denna till synes ovidkommande scen lades senare in i filmen. 

Några år senare var Jan Troell inbjuden till Moskva för att visa Ole Dole Doff för studenter på filminstitutet. 

– Efteråt kom en studentska fram och ville prata om filmen. Men inte om det som den handlar om utan, om den där lilla scenen med det gamla paret och hunden. För mig var det så uppmuntrande. Att någon tyckte om just denna sekvens i filmen. Att någon uppskattade en egentligen ovidkommande scen som kom med i filmen bara för att jag tyckte om den… 

Ett annat exempel. År 2000 besökte Jan Troell New York tillsammans med Georg Oddner för att arbeta med filmen Närvarande. Från sitt hotellrum såg Troell en rad fönster på ett vanligt kontor på andra sidan gården. Han fascinerades av det till synes vardagliga arbetet på kontoret, av hur de anställda rörde sig mellan rummen, interaktionen mellan en man och en kvinna, kanske en chef och hans sekreterare. Han kunde inte låta blir att dokumentera det och sekvensen inkluderades i Närvarande.  

En ovidkommande möjlig kärlekshistoria som blev en vacker illustration till en av Georg Oddners monologer i filmen, om det poetiska i tillvaron, det närvarande i livet. 

– Jag visste förstås inte i förväg att jag skulle få den kärlekshistoria som utspelar sig på det där kontoret. Jag bara filmade. Om man bara har tålamod händer intressanta saker hela tiden, konstaterar Jan Troell nu, 24 år senare, vid klippdatorn i sitt arbetsrum i Smygehamn. 

I inledningen till Det var en gång ett nu återvänder Troell än en gång till en bild som följt honom genom livet och betytt mycket för honom. Speakertexten: 

”En stig leder förbi ett öde hus. Det är en bild det är fråga om. En äkta oljefärgstavla. Den hängde över min fars säng när vi delade rum han och jag, några år under min barndom. Far hade fått tavlan av en patient som betalade för en tandlagning på det viset. Jag måste ha undrat mycket över vad som fanns vid stigen slut, för under många år kom samma dröm tillbaka under natten. Jag går stigen fram, jag ska till sagolandet som väntar där borta på andra sidan backkrönet. Till vänster på ett träd sitter en kontakt. Med den kan jag tända eller släcka solen som lyser där ute. Inte minns jag om jag någonsin kom dit in, men vetskapen om att landet fanns gav ett skimmer åt natt och dag. Med åldern kom upptäckten. Den magiska solen var bara en extratjock klick gulvit oljefärg.” 

Han har använt samma tavla, samma bild i två tidigare filmer, först i Sagolandet med ungefär samma beskrivning som ovan, och sedan i Bang, där filmens huvudperson, läraren och amatörkompositören Magnus Hinder (Håkan Serner) visar tavlan för sin vän Johnny (Ulf Palme). 

När Hinder påpekar det där om att solen bara är en extratjock färgklick undrar Johnny vad han drar för slutsats av detta. 

– Att när man inte väntar sig ett sagoland på andra sidan backen längre, då är man färdig. Det är som en säck som sakta stryps åt. Man sitter där på botten och ser mindre och mindre av himlen, svarar Hinder. 

När vännen sedan uppmanar Hinder att sticka hål på säcken svarar Hinder att han ska ha med allt, underförstått i den ljudkomposition han håller på med. Vännen reagerar, lite cyniskt: 

– Det skulle passa dig, ligga där och plaska i din egen lake… 

Nu, när vi tittar på denna scen, fnissar Jan Troell och säger lite självironiskt att han måste försöka få med den i Det var en gång ett nu. 

– Det handlar ju precis om det jag håller på med nu… 

Så kan det väl bli. Eller kanske inte. Allt är möjligt i detta hans projekt under arbete.

”/”Författaren Carl-Göran Ekerwald fyllde 100 den 30 december 2023. Jag intervjuade honom för tidningen Senioren några månader dessförinnan.

_ Folk klagar över att det är tråkigt att bli gammal. Man förlorar framtiden. Då vänder jag på det hela. Fördelen med att bli gammal är att du inte har någon framtid. Du slipper alla planer. Du har blivit fri.

Carl-Göran Ekerwald ler öppet, förtroligt i sitt vardagsrum i den lilla byn Lagga i Knivsta kommun söder om Uppsala. Denna dag hade han som vanligt vaknat klockan sju, ägnat några timmar åt att läsa Bibeln – inte för att han betraktar sig som särskilt religiös, men för att han finner den full av visdom – och lite persisk poesi. Han hade som vanligt gått en kilometer uppför och nedför en brant backe och han hade just rättat till kuddarna i sin soffa efter några barnbarnsbarns härjningar, som han uttryckte saken.

Han fyller 100 dagen före nyårsafton i år. Nu fortsätter han att tala om sin frihet.

_ Du har blivit fri, du slipper alla planer. När du var yngre hade du alltid planer på gång, du visste vad du skulle bygga, vart du skulle resa och vad du skulle ta hand om. Men när man blir riktigt gammal har man livsresan bakom sig. Man kan njuta sitt otium, ingen kan ålägga en någonting. Jag tycker att det här är min bästa tid. Absolut.

Ja, erkänner Carl-Göran Ekerwald. Det beror förstås bland annat på att han är i relativt god fysisk form. Han kan laga sin egen mat. En dotter bor med sin familj i huset intill. Han har vänner, kontakter, skriver något varje dag även om han misstänker att det inte blir någon mer bok efter den han just gett ut, Fördelen med att bli gammal (Karneval förlag).

Han ger sig själv namnet Gammal och skriver i korta kapitel om sig själv, sin tillvaro, sina tankar, sina erfarenheter, om att det gäller att äga tiden. ”Att följa molnens rörelser med blicken, regndroppar som studsar mot lönnens blad, snökorn som virvlar än från höger än från vänster”.

Han finner varje ögonblick underbart, skriver han. ”Gammal känner sig vara framme — Det går inte att spela teater längre. Plötsligt har skådisen blivit berövad rollen — Inför slutet kommer sanningen fram.”

Och han berättar att han vid sänggåendet alltid genomför en liten gymnastisk övning som han kallar Kroppsfyran och som förvånat de kvinnor han delat säng med under sitt liv. Ett ben böjt, den andra foten på knät, sedan det andra benet böjt och den andra foten på detta bens knä.

”Fyran står för fyra önskvärda egenskaper som här magiskt frammanas genom rörelsemönstret: Visshet, Vaksamhet, Varsamhet, Vänlighet.”

Han ägnar sig också regelbundet åt att kontrollera sitt minne, meddelar han, vanligen när han just vaknat på morgonen. Den består i att han räknar upp namnen på sina barn och barnbarn med respektive, och sina barnbarnsbarn – sammanlagt 39 honom närstående, ett handgripligt resultat av att han den 18 maj 1940 träffade Anna Westerberg från Chicago, som han var gift med i 64 år, till 2009 då hon dog i alzheimer.

Han fortsätter minneskontrollen men namnen på sina mor- och farföräldrar och alla deras barn och kommer därmed upp i namnen på 77 personer. Även om han någon gång glömmer en kusin ger han sig själv godkänt.

Det säger något, ja mycket, om Carl-Göran Ekerwald att han bara några minuter efter min ankomst till Lagga utvecklar sitt svar på min första fråga – ”Hur länge har du bott här?” – till en öppenhjärtig reflektion över sin hustru Anna, död 2009. Ett sammandrag:

_ Hon var dement i nio år. Hon satt och grät ibland, jag var hjärtlös ibland, men i stort sett hade vi det bra. Hon var fenomenal på att rensa ansjovis. Jag ville ha ansjovis till snapsen. Ansjovis har väldigt små ben. Hon rensade bort även dom. Vi dansade, och hon läste högt för mig. En underbar människa med en väldig livserfarenhet från Chicago. Det var intressant att leva med en dement person och jag vågar nog påstå att hon ibland var lycklig, Vi bodde tidvis på Öland. Vi for ut i byn, och det hände ibland när jag satt och körde att hon tog mig i armen och drog i mig. Då borde jag ju ha stannat bilen och tagit om henne. Hon ville vara nära mig. Men jag bara körde. Jag har varit hård och okänslig, jag har levt ihop med tre kvinnor och alla tre har varit utsatta för mitt hårda hjärta. Jag har varit snäll också, men i allmänhet har jag varit grälsjuk och omöjlig. Sånt går man och tänker på när man snart är 100 år, och det är ångestfyllt…

Carl-Göran Ekerwald skriver i sin bok, och berättar med stolthet, att han ofta sjunger, gärna visor av Alice Tegnér som han har en bild av på sin vägg, och att han dagligen dansar för sig själv till balettmusik, Sjostakovitjs balettsviter i en inspelning från 1994. ”Huset genljuder av vidunderliga energier som väcker anden. Dansen stärker också balansförmågan. Den behövs till och med för påtagande av byxorna utan stöd.”

Ett av de musikstycken han dansar till ser Gammal som ett porträtt av Sigrid Kahle. ”Han lyssnar, dansar och ser henne komma in i rummet.”

Journalisten och författaren Sigrid Kahle. Carl-Göran Ekerwald träffade henne ett år efter det att hans hustru Anna hade dött. Han var 87 och hon 82.Tycke uppstod. De fick tre år tillsammans. Sigrid Kahles cancer upptäcktes i juni 2013. Hon dog ett halvår senare, dagen efter Carl-Göran Ekerwalds 90-årsdag.

_ Vi gifte oss inte. Klart att vi kan gifta oss, sa hon, men du ska veta att det blir en väldigt stor bröllopsfest, jag har över 400 namn på min lista över de närmaste vännerna. Så vi avstod, men hon var en underbar människa att leva ihop med. Väldigt överraskande, väldiga vredesutbrott. Man visste inte var man hade henne. Jag har aldrig sett en så stor tillgivenhet som hon väckte.

De berättade om sin kärlek i Seniorens augustinummer 2012. Ett år senare gav Carl-Göran Ekerwald ut en diktsamling i Birger Sjöberg-stil om henne, Sigridiana, och 2015 en diktsamling om sin hustru Anna, Gröna bläcket.

Några år efter Sigrid Kahles död slog kärleken till än en gång. På pingstafton 2018 gifte han sig med den 15 år yngre översättaren Lena R Nilsson. Men detta äktenskap höll inte, det visade sig att de egentligen inte kunde prata med varandra, säger Carl-Göran Ekerwald. De skildes i samförstånd men har fortfarande bra kontakt med varandra och han har hennes bild på sin vägg.

Han tror inte att det blir någon mer bok, men han är stolt över det kapitel om böcker och bibliotek som han skrivit i Biblioteket, den omfattande bok om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar i Varberg som nyligen getts ut av den kommunistiska miljonären Lasse Diding, instiftaren av Leninpriset, Jan Myrdals stora pris på 100 000 kronor. Carl-Göran Ekerwald tilldelades priset 2022.
_ Jag tog emot priset med glädje, även om jag fick kritik för det. Svenska Dagbladet skrev att jag borde skämmas, men det gör jag absolut inte. Lenin är en favorit, jag tycker bra om hela det där gänget som vände upp och ner på Ryssland, men jag är inte kommunist.

Carl-Göran Ekerwald håller fortfarande föredrag men begränsar sig till ett på våren och ett på hösten. Den 7 november ska han tala i Varberg om Karl Ove Knausgård.

_ Men det är ju möjligt att jag inte lever då, så jag måste skriva ut föredraget…

Kurt Mälarstedt



FAKTA

Carl-Göran Ekerwald
Född 1923 i Östersund. Lärare i Svenstavik från 1950-talet till 70-talet, under en period rektor. Författare, föreläsare. Debuterade 1959 med en novellsamling och har därefter gett ut över 50 böcker: skönlitteratur, memoarer, essäer och faktaböcker om bland annat Nietsche, Goethe, Stagnelius, Horatius och persisk poesi. Debuterade som lyriker 2013.

Den mångsidige Jörn Donner var inte bara författare, filmregissör, filmproducent, journalist, politiker. En utställning i Helsingfors röjer att han också var en mycket bra fotograf, och i den sista intervju han gav före sin död 2020 fördjupar han ytterligare bilden av sig själv.

_ Ingen visste att Jörn Donner var en så bra fotograf, inte ens han själv. Han hade ju rykte om sig att vara arrogant, lite snobbig, jobbig – men i sina bilder visar han en helt annan sida av sig själv, säger utställningens kurator, den finländska fotografen Hannamari Shakya.

Utställningen, ”Jörn Donner – på resa 1951-68” i Villa Hagasund på Mannerheimvägen, består av tidigare okända fotografier som Donner tog under sina många resor under den period då han etablerade sig som författare, bland annat med ”Rapport från Berlin” (1958), ”Rapport från Donau” (1962) och ”Världsboken” (1968). 

Under denna tid verkade han också som filmkritiker, besökte alla stora filmfestivaler och inledde en karriär som filmregissör. Han fick sitt första barn redan som 22-åring men sade långt senare att de två sönerna från hans första äktenskap kändes som kvarnstenar runt hans hals. 1962 inledde han en relation med Harriet Andersson som visserligen upphörde i slutet av 60-talet men som så småningom övergick i livslång nära vänskap.

Allt detta speglas i Donners bilder. Han är där, han iakttar, observerar. Med sin kamera fångar han nyfiket och känsligt till exempel en ensam man med portfölj vid ett skyltfönster i en klädesbutik i Östberlin 1959, unga partipionjärer i Budapest 1962, en icke uppbjuden dam utanför en balsal i Wien, en liggande man, kanske död, på en gräsmatta fylld med flygblad i Lima, lekande barn på en gata i Edinburgh.

En del av hans bilder påminner om bilder tagna vid ungefär samma tid av fotograferna i gruppen Tio fotografer, till exempel Georg Oddner eller Tore Johnson. Internationell klass, fastslås det i introduktionen till utställningen.

Med samma närhet och nyfikenhet som Jörn Donner fotograferade människor på gatan fångade han kända människor när han fick tillfälle, och det fick han ofta. I utställningen finns till exempel bilder på en fundersam Kirk Douglas i Cannes 1951 och Anthony Perkins i Cannes tio år senare, på presidentkandidaten Robert Kennedy på en flygplats i Los Angeles 1968 två veckor innan han mördades och på Harriet Andersson vilande, blundande, fjärran under en paus i en filminspelning i Budapest 1966.

Hannamari Shakya:

_ Jörn Donner såg på människor med stor förståelse, medmänsklighet, ömhet, respekt. Han såg inte ned på dem han fotograferade, men han satte dem inte heller på piedestal. Han var öppensinnad och genuint intresserad av människor, det måste man vara för att kunna ta den här typen av bilder.

Hela denna fotoskatt var i stort sett okänd vid Jörn Donners död i januari 2020. Den röjdes av en tillfällighet när dokumentärfilmaren John Webster sammanställde sin film ”Donner – privat”, som bygger på en lång intervju med Jörn Donner i slutskedet av hans liv och kommentarer med människor som stått honom mer eller mindre nära.

Donners bilder hade förvarats lite huller om buller, kopior kontaktkartor och negativ om vartannat, i ett underskåp i hans arbetsrum i det donnerska huset på Norra kajen 12, som var hans barndomshem, senare hem och till slut arbetslokal. John Webster fick tillgång till bilderna och kunde använda många av dem i sin film, som väckte stor uppmärksamhet när den hade premiär i januari 2021. 

Filmen väckte också tanken på en bok och en utställning med dessa Jörn Donners bilder. En arbetsgrupp tillsattes med Donner-medarbetaren Anders Carpelan, förläggaren Tuula Kuosa och Hannamari Shakya. 

_ Jag arbetade med materialet – kanske 30 000 bilder – i tre månader i hans arbetsrum på Norra kajen. Det kändes som om han var närvarande i rummet och liksom tittade mig över axeln när jag gick igenom hela hans liv genom fotografierna, säger Hannamari Shakya.

I utställningen kompletteras fotografierna med annat material från Jörn Donners många resor: brev, kopior på intressanta sidor ur hans många pass, kartor, tändsticksplån och vackra brevpapper som han samlade från de hotell han bodde på och en mycket omfattande samling mynt från hela världen, samlade i en kopparkittel.

Den där sista intervjun med Jörn Donner är förstås det kanske viktigaste i John Websters film ”Donner – privat”, men filmen hade nog inte blivit lika drabbande om Webster inte hade kunnat använda Donners egna bilder, både bilder från resor och familjebilder. De senare är kanske inte riktigt lika fotomässigt intressanta som den förra, men de är viktiga för bilden av människan Jörn Donner.

Han var mycket sjuk när han gav den här sista intervjun för filmen. Han såg ganska dystert tillbaka på sitt liv, både professionellt och privat.

_ Ibland undrar jag om jag är någonting alls…På sätt och vis betraktar jag mitt liv som ett fenomenalt men långvarigt misslyckande. Jag var en exhibitionist. Jag avslöjade en massa saker men inte om mig själv….Jag borde ha satsat fullt på film. Varför fortsatte jag inte till 100 procent, bara till 95 procent.

Om relationen till de två sönerna i det första äktenskapet:

_ Jag var antagligen en mycket dålig far. Jag tappade bort både henne (den första hustrun) och barnen.

Och i filmen vittnar framför allt den äldste sonen, Johan Donner, om den dåliga relationen.

_ Bort bort bort, det var hans ständiga behov… Han var inte fysisk, inte bekräftande… När jag var 17, 18 sökte jag kontakt med honom, men jag blev inte godkänd. Bortvändhetens språk, det var Jörns språk.

Men sonen Rafael från det tredje äktenskapet säger i filmen:

_ Han var inte en bra pappa för alla sina barn, men för mig var han en bra pappa. Showen Jörn Donner bara fortsätter. Han var arrogant, självupptagen, en skitstövel – men samtidigt älskansvärd.

I slutet av filmen säger Jörn Donner själv att han inte har någon hög uppskattning om sig själv och att hans ensamhet, den psykiska ensamheten varit påfallande.

_ Men skrivandet är ett bot mot ensamheten….Jag har varit en ordets hantverkare, snickrat ord… Vissa bra böcker, vissa bra filmer, vissa bra insatser och vissa dåliga. Men andra får bedöma om det var någon mening med det hela.

*

Utställningen ”Jörn Donner – på resa 1951-1968” i Villa Hagasund pågår till den 3 september 2023.

John Websters film ”Donner – privat” hade premiär i februari 2021 på det finländska TV-bolaget Yle. Den hade svensk premiär på Bergmanveckan på Fårö i juli 2021 men har därefter underligt nog inte visats i Sverige, varken på biograf eller på TV.

Ingvar Carlsson hade inte alls tänkt sig att skriva ännu en bok efter de två politiska memoarer han redan gett ut och den mer personliga ”Lärdomar”, som kom 2014. Men så drabbades världen av en pandemi och under sömnlösa nätter kom tankarna krypande

_ Pandemin ändrade dramatiskt förutsättningarna för människors dagliga liv, så även mitt, skriver den förre statsministern i sin nya bok, som kommer ut i juni under titeln ”I sällskap med döden” (Albert Bonniers Förlag).

Det ska genast sägas att boken handlar om mer än ”bara” döden. Den är på många sätt en mer personlig, privat bok än Ingvar Carlssons tidigare böcker. Han skriver bland mycket annat också om kärleken till sin hustru Ingrid, och han avslöjar en oro och ångest som varit större än han tidigare förstått eller velat erkänna och som han härleder till att han förlorade sin far när han var tolv år gammal.

Åter till pandemin och dess betydelse för den nya boken.

_ Pandemin gjorde det så tydligt hur skört livet är, säger han över en enkel kopp kaffe och en liten kaka på ett kafé mitt i stan.

_Jag började fundera på nätterna när jag inte kunde sova. Jag insåg att jag som man, då 86 år gammal och med hjärtproblem skulle vara väldigt illa ute om jag blev smittad. Det ledde till att jag isolerade mig ordentligt, till en del vänners irritation. Jag ville leva ett tag till.

Under de där nätterna tänkte han en hel del på döden. Var det slut nu?

_ Döden har ju följt mig och påverkat hela mitt liv. Min pappa dog när jag var tolv år gammal. Nu när jag analyserar mitt liv inser jag vilken chock det var att så tidigt bli varse att livet totalt kan förändras snabbt. Man kan aldrig känna sig säker. Förlusten av pappa ledde nog till den livslånga oro och ångest jag alltid känt. Jag har funderat på om detta kunde ha lindrats om jag hade fått professionell hjälp. Men det var inte att tänka på för en arbetarfamilj på den tiden.

Döden – mordet på Olof Palme – gjorde också Ingvar Carlsson till statsminister. I den rollen kom han också att utsättas för några allvarliga hot. Ja, han tyckte sig leva i sällskap med döden.

Än mera konkret: när han i början av 1990-talet, då han var oppositionsledare, vid ett tillfälle hade bestämt träff med ett antal kurdiska ledare för en middag på en viss restaurang i Berlin inställdes mötet i sista stund. Den dåvarande statsministern Carl Bildt kallade hem honom för att diskutera den hastigt uppblossade räntekrisen.

Under förhandlingarna nåddes Ingvar Carlsson av beskedet att den kurdiska delegation han skulle ha träffat ändå hade samlats på restaurangen i Berlin – och där utsatts för ett dödligt attentat.

_ Men så vände jag på problemet. Döden hade visserligen följt mig under hela livet – men jag kom också att tänka på en tragisk händelse i vår familj. Utan denna händelse hade jag ju inte suttit här. Varför ska jag klaga? Det är ju döden som ordnat så att jag fått ett liv…

Händelsen?

Det var en tragedi som utspelades den 17 november 1885 i den lilla byn Källenäs halvannan mil utanför Borås, där Ingvar Carlssons morfar Johan Johansson var bonde och timmerman. Den dagen drunknade hans första hustru, Matilda när hon försökte rädda sin fyraårige son och ett annat barn sedan deras kälke gått igenom isen på Svansjön.

Morfar Johan gifte ett och ett halvt år senare om sig och fick sju barn med sin andra hustru, däribland dottern Ida, som så småningom skulle bli Ingvar Carlssons mor. Om tragedin inte hade inträffat hade Johan Johansson säkert inte gift om sig – och det hade inte blivit någon Ingvar Carlsson.

Ingvar Carlsson träffade aldrig sin morfar, men som barn hälsade han ofta på sin mormor i Källenäs.

Sommartid utnyttjade jag varje tillfälle att bada i någon av de många sjöarna. — Men det fanns ett stort undantag. Svansjön lockade inte. Vattnet kändes tvärtom mörkt och hotfullt. Det dröjde länge innan jag förstod varför jag kände denna rädsla,

Tillfälligheter ingrep och styrde över mitt liv, skriver Ingvar Carlsson. Morfars första hustrus död. Faderns död, Olof Palmes död.

Och vidare:

Hur hade mitt liv utvecklats om jag inte hade gått på den där kräftskivan där jag träffade Ingrid två dagar innan hon skulle flytta från Borås?

Ingrid är Ingvar Carlssons hustru sedan 66 år. De träffades på en kräftskiva med scouterna i augusti 1954 då båda var 20 år gamla. Tycke uppstod snabbt. Att han var arbetargrabb och hon grosshandlardotter spelade ingen roll.

På våren efter deras första möte tyckte han att hon borde lära känna honom lite bättre. Hon kände förstås till hans politiska engagemang. Nu ville han introducera henne till sitt brinnande fotbollsintresse. Han bjöd henne på en viktig fotbollsmatch, givetvis med Boråslaget Elfsborg. Han noterade snart att hon tittade mer på publiken än på matchen.

Men helt apropos nämnde hon att hon faktiskt hade sett en fotbollsmatch en gång tidigare. I London, där hon befann sig 1948, 14 år gammal på språkkurs. OS-finalen mellan Sverige och Jugoslavien.

_ Jag visste faktiskt inte om jag skulle bli arg när hon sa att hon var där. I London 1948! Då jag satt hemma i Borås och lyssnade på Sven Jerrings referat i en sprakande radio! Jag kommer ihåg allt, Gunnar Grens första mål, jugoslavernas kvittering, Gunnar Nordahls mål och fällningen som ledde till Grens straff…

Nej, Ingvar Carlsson blev förstås inte arg. Någon tid efter den där fotbollsmatchen var det faktiskt Ingrid som fattade beslutet att de skulle bli ett par, berättar han i sin bok. En dag när de just hade passerat glasskiosken på Stora Torget i Borås hade hon vänt sig till honom och sagt att hon hade bestämt sig. ”Ingvar. Vi hör ihop.”

Inte underligt att det som Ingvar Carlsson nu skriver i sin bok om sin Ingrid formar sig till en kärlekshistoria. Men ett särskilt kapitel i boken var särskilt, ja mycket svårt att skriva, och i detta har han dessutom frångått sin livslånga princip att i görligaste mån hålla sitt privatliv utanför sitt offentliga liv.

_ I vår familj har vi ju alltid hållit på vår integritet. Vi har inte släppt in journalister i vårt hem och till frukostbordet. Mina medarbetare klagade och sa att jag missade så mycket publicitet. Men det var mitt sätt att överleva det offentliga livet.

Det svåra handlar om att berätta om att Ingrid Carlsson sedan över tio år har alzheimer. Sedan några år vårdas hon på ett särskilt boende.

I boken anger Ingvar Carlsson mycket exakt när han först började notera sin hustrus minnesstörningar: juli månad 2012 under en kryssning på Göta kanal från Göteborg till Söderköping. Frågor som diskuteras vid middagen en dag tar hans hustru upp nästa dag som om de vore alldeles nya.

Och sedan: dessa knappt märkbara förändringar. En gaffel i lådan för knivar, frågan om jag vill ha kaffe trots att vi alldeles nyss druckit, oren disk bland redan diskat…I efterhand är det glasklart att det är på kanalbåten som jag första gången upptäcker att något inte stämmer.

Nu, medan kaffet svalnar i våra koppar, säger Ingvar Carlsson att man inte ska vänta för länge om man misstänker att en närstående håller på att förlora minnet.

_ Väntade jag för länge? Det är omöjligt att svara på. De första åren kunde vi ju leva ganska normalt. Omgivningen märkte inte mycket, det var jag själv som blev mer och mer vaksam på förändringar. Ordet anhörigsjukdom är verkligen relevant. Det går inte att ställa sig vid sidan av den här sjukdomen. Jag tror att vi är väldigt många som vill hålla ut, för man vet att om man ger upp så skiljs man åt. I andra sjukdomar har man alltid en liten förhoppning om att det ska bli bra igen, men här vet man att det är kört…

Så här i efterhand säger Ingvar Carlsson att han nog ”kämpade på” alltför länge.

_Innan Ingrid flyttade in på demensboende var jag väldigt nära utbrändhet. Men jag hade stöd av mina döttrar, som båda bor i Tyresö. De har varit ett enormt stöd, både rent fysiskt och moraliskt. Det är synd om dem som inte har stöd av barn eller andra anhöriga. Hade jag varit ensam… Som en läkare sa till mig: du klarar inte av att vara vårdare 24 timmar om dygnet.

Så vänta inte för länge. Det är en av de lärdomar Ingvar Carlsson vill ge anhöriga till demensdrabbade, även om det är otroligt svårt att överlämna vården till någon annan.

_ Du måste tänka på vilket liv du ändå kan ge henne samtidigt som hon vårdas av kvalificerade människor. Du får träffa henne, ni kan göra saker tillsammans…

Som många av oss som har kontakt med äldre- och sjukvård har Ingvar Carlsson förstås noterat den insats som människor med invandrarbakgrund gör.

_ De gör en fantastisk insats. Ibland tänker jag på att invandrare ofta beskrivs negativt, med gängkriminaliteten och sådant… Men utan personer med invandrarbakgrund skulle vi ha stora problem i vården, och inte bara i äldrevården utan också i den vanliga sjukvården. Invandrare gör fantastiska insatser, de är inte bara undersjuksköterskor och sjuksköterskor, de är läkare, tandläkare…

I sin bok tar Ingvar Carlsson också upp än vidare frågor. FN-uppdraget att utreda det grymma folkmordet i Rwanda på 1990-talet fick honom att ifrågasätta sin egen tro på humanism och medmänsklighet. Och han oroas, milt uttryckt, över att tre tidigare allianspartier efter valet 2022 valde att ”med minsta möjliga marginal bilda en högerregering med starkt stöd av Sverigedemokraterna”, som han skriver i sin bok.

Det är faktiskt att spela roulett med den svenska demokratin. Framstående statsvetare i en rad länder har varnat för att högernationella partier ofta använder andra partier och att stegvis gå framåt för att ta sig till makten. Väl där släpper de inte den ifrån sig och demokratin går förlorad. Man börjar ofta med att demontera ner de demokratiska institutionerna. Vi har sett det på nära håll både i Polen och Ungern. Det finns en lång rad förslag från Sverigedemokraterna, inte minst på det kulturella området, som visar att det är just den vägen de vill slå in på och att de ser Ungern som ett föregångsland. Det är min fulla övertygelse att om man ger detta parti ett lillfinger tar det snart hela handen. Lär av historien och lär av omvärlden.

Ingvar Carlsson lutar sig fortfarande främst mot fyra pelare i livet. Politik. Natur. Idrott. Kultur. Utan inbördes ordning.

Politik. Intresset består. Givetvis. Han ångrar inte det minsta de 38 år han ägnade den aktiva politiken och inte heller att han lämnade politiken vid 62 års ålder.

Natur. Intresset tillfredsställs numera mest med kortare promenader i Tyresö-trakten, och drömmar om fjällen och utsikten över havet från stugan i Lummelunda på Gotland, som numera överlämnats till de två döttrarna.

Idrott. Elfsborg, Elfsborg, Elfsborg. ”Jag har en plan att åka till Borås för at se Elfsborg – Malmö FF – och sedan åka ut till Svansjön, där en västtysk familj bor numera.

Kultur. Hörselproblem hindrar teaterbesök, tycker han. Men musik på P2. Hela dagen. Och läsning. Bland annat Carl Jonas Love Almqvists roman ”Det går an”. Gång på gång.

_ Så otroligt. Att på 1800-talet skriva något så modernt. Att argumentera för kvinnans rätt till ett liv. Kvinnans rätt till arbete. Kvinnans rätt att leva i eller utanför ett äktenskap. Min mamma och ”Det går an” har präglat min inställning till jämställdhet.

”/” Denna text är en längre version av den intervju som publicerats i Senioren 4/2023.

Hjalmar Söderberg som docka ligger hjälplös i en monter i Isaac Grünewald-utställningen på Waldemarsudde. Han grinar illa, näsan är svårt skadad och han saknar inte bara en av sina skor utan också en fot.

Dockan Hjalmar var förhoppningsvis i betydligt bättre kondition när den användes i det dockspel som gavs i en vacker våning på Floragatan intill Humlegården en kväll 1913 som en hyllning till kulturpersonligheten och salongsvärdinnan Anna Thiel på hennes 50-årsdag.

Själva texten till dockspelet har bevarats och bär titeln ”I väntan på middagen”. Det består av samtal och dialoger mellan några av tidens kulturpersonligheter i Anna Thiels våning före en middag som hon inbjudit dem alla till. Dockan Hjalmar har bara några få repliker.

_ God dag, säger han till värdinnan. Aj, jag tappade cigarren! Och brände hål på mattan. Förlåt! Jag ville bara säga att jag inte kan äta middag här för jag ska spela schack med Ernest. Jag måste ha revansch.

_ Mycket nöje då! Men revansch, det får ni aldrig av Ernest, svarar Anna, som är huvudpersonen i dockspelet.

Även dockan Anna finns i montern på Waldemarsudde, tillsammans med dockor som föreställer skalden Verner von Heidenstam, dennes hustru Olga och den irländske författaren George Bernard Shaw, som dock till skillnad från paret Heidenstam inte var med i dockspelet på Floragatan. Dessa fyra dockor visas till skillnad från dockan Hjalmar stående i montern.

Den Ernest som nämns i spelet var förstås Söderbergs vän och gynnare Ernest Thiel, bankiren och konstsamlaren. Kvällens värdinna Anna Thiel, allmänt beundrad för sin värme och skönhet, var hans första hustru. De hade gift sig 1884, fått fem barn men skilts 1897 sedan Ernest förälskat sig i en barnflicka. 

Anna Thiel gifte aldrig om sig, men hon fortsatte att flitigt umgås med tidens yppersta författare, konstnärer och kritiker i sina vackra hem, först på Villagatan och sedan i åttarumsvåningen på Floragatan med utsikt över Humlegården och Floras kulle. 

Texten till dockspelet hade författats av Anna Thiels äldsta dotter Signe Henschen, som var bara tolv år när föräldrarna skildes. Vid föreställningen 1913 skötte Isaac Grünewald själva dockorna i spelet tillsammans med sin vän Ragnar Thiel, Annas äldste son. De svarade också för rösterna i spelet tillsammans med bland andra Folke Henschen, Signes man, och Anna Thiels jungfru Lydia.

Både dockorna och texten till dockspelet förtjänar en vidare uppmärksamhet. 

Dockorna.

Föreställningen 1913 var varken första eller sista gången som Isaac Grünewald bidrog till underhållningen hemma hos Anna Thiel. Ett av hennes många barnbarn, Susanna Ramel (1920-2020, hustru till Povel Ramel) har berättat att Grünewald långt senare deltog i Anna Thiels stora fester.

_ Han hade dockteater med sig och gjorde konster. Vi ungar älskade honom, berättar hon i Lars Ragnar Forssbergs biografi om Ernest Thiel (2015).

Det är väl känt att Isaac Grünewald (1889-1946) som ung pojke tillverkade sprattelgubbar som hans syster sålde på Söders gator. Att han senare som etablerad konstnär skapade handdockor är dock relativt okänt.

De dockor som nu ställs ut på Waldemarsudde är inlånade från Scenkonstmuseet på Nybrogatan i Stockholm. Där finns ytterligare sju dockor av Grünewalds hand, däribland dockor som föreställer författaren Oscar Levertin, konstnären Oscar Björk, författaren och kritikern Tor Hedberg samt Anna Thiels jungfru Lydia. 

Även dessa dockor användes i dockspelet på Floragatan, men de är nu i alltför dåligt skick för att ställas ut. I samlingen på Scenkonstmuseet ingår också Grünewald-dockor som föreställer Döden, Djävulen och Kasper, men de användes inte i föreställningen vid Anna Thiels 50-årsdag. Döden och Kasper ingår nu i den permanenta utställningen på Scenkonstmuseet.

Grünewalds dockor bevarades länge inom familjen Thiel, men 1999 förvärvades de av Marionettmuseet, som marionettisten och regissören Michael Meschke, nu 91 år gammal, drev vid sidan av Marionetteatern. Där visades de permanant fram till våren 2003.Därefter har de inte ställts ut förrän nu, på Waldemarsudde.

_ På Marionettmuseet visade vi dockorna upphängda på flaskor – det är så man brukar visa dockor – i en specialtillverkad rund monter. Man kunde sticka in händerna genom runda hål i montern och animera figurerna, berättar Michael Meschke, som är mycket glad över att denna kulturskatt nu åter uppmärksammas.

_ Jag vet inte så mycket om hur de kom till, men jag gissar att Grünewald inspirerades till att göra dockor när han umgicks i konstnärskretsar i Paris. 

Marionettmuseet lades ned 2003 och dess samlingar, inklusive dockorna, införlivades genom en donation av stiftelsen Marionettmuseet till staten och förvaras nu på Scenkonstmuseet.

Texten.

_ I slutet av 1800-talet och början av 1900.-talet var det ganska vanligt i borgerliga familjer att man gav föreställningar med handdockor eller s. k. modellteater vid fester och högtidliga tillfällen, berättar Elisabeth Beijer Meschke som var intendent och curator vid Marionettmuseet i en liten skrift om donationen.

Anna och Ernest Thiels dotter Signe bör alltså ha varit väl bekant med företeelsen. ”I väntan på middagen” var säkert inte det första dockspel hon skrev för en familjefest, och definitivt inte det sista. Hon skrev till exempel en pjäs i samma stil till sin far Ernest Thiel inför hans 70-årsdag i augusti 1929.

”I väntan på middagen” är försedd med ett motto, ”Små grytor ha också öron”. Signe Henschen, som var född 1885, har använt en del av det hon som barn och tonåring – och även senare – hörde i salongerna. I sin text blandar hon ganska friskt ämnen och företeelser som varit aktuella vid tidsmässigt olika tillfällen.

Där finns till exempel en referens till Ernest Thiels ekonomiska engagemang i Svenska Dagbladet 1897, och Verner von Heidenstam klagar inför Anna Thiel över att Karl XII spökar för honom på slottet Noor, där Heidenstam vistades under en period just år 1897 för att färdigställa Karolinerna.

Och i föreställningen talar Oscar Levertin med värdinnan om sina kärlekskval. Ska han eller ska han inte fortsätta sin kärleksförbindelse med den gifta societetskvinnan Anna Sjöberg, som han så poetiskt kallat Nike i sina dikter? Även detta replikskifte tyder på att Signe Henschen förlagt middagen i dockspelet till år 1897. Detta år tog svärmeriet mellan Nike och Levertin slut.

Men ett annat replikskifte tyder på att den tänkta middagen hålls några år senare, år 1902, eftersom Anna Thiel uppmanar Heidenstam att läsa upp en dikt ”som du skrev kl 11 e.m. den 21 april”. Detta leder till att skalden läser ”I Biarritz sitter kungen”. Att denna antimonarkistiska dikt skrevs 1902 vet vi bland annat för att Tor Bonnier i sin memoarbok Längesen (1972) berättar om den händelse som föranledde Heidenstam att snabbt skriva den.

Den 20 april 1902 var Tor Bonnier bjuden på middag hos Anna Thiel, var hans moster. På väg till Villagatan hamnade han i ett upplopp föranlett av att poliser stoppat ett demonstrationståg med arbetare som var på väg till slottet för att kräva rösträtt. I tumultet fick Tor Bonnier ett slag av en polissabel ”som stack hål på min hatt”. Han lyckades ta sig till middagen, visade upp hatten och berättade vad han varit med om. ”Heidenstam blev upprörd, försvann från bordet och kom tillbaka efter en stund med en revoltdikt.”

(Heidenstam skilde sig för övrigt 1903 från sin hustru Olga och gifte sig med den 17-åriga Greta Sjöberg, dotter till den ovan nämnda Nike. Detta äktenskap varade i bara tre år. Greta Sjöberg/Heidenstam gifte senare om sig med en av Heidenstams kolleger i Svenska Akademien, Anders Österling.)

En del av det som sägs i ”I väntan på middagen” är lite rörande och skvalleraktigt på ett sätt som inte alltid kan förstås av nutida läsare men som säkert uppskattades av dem som fick njuta av dockspelet på plats för över hundra år sedan; de inte bara kände till dem som gestaltades i spelet, de gestaltades också själva i många fall.

En av dockorna på Waldemarsudde, den som föreställer George Bernard Shaw, hade alltså ingen roll i föreställningen hos Anna Thiel, men den kan mycket väl ha använts i något annat dockspel. Shaw var 1908 gäst hos Ernest Thiel i hans nybyggda hus på Blockhusudden och då kan Grünewald förstås ha träffat honom.

Annas Thiels dotter Signe gifte sig 1909 med Folke Henschen (1881-1977), som svarade för en av rösterna när ”I väntan på middagen” uppfördes. Han blev senare professor i patologisk anatomi och följde sin far Salomon Eberhard Henschen till Moskva i början av 1923 dit fadern kallats för att hjälpa till att undersöka den döende Lenin. Folke Henschen stödde under andra världskriget Adolf Hitler. Han och Signe hade då skilts och hon var liksom sin mor aktiv i Amelie Posses antinazistiska Tisdagsklubben.

Signe Henschen var för övrigt älskarinna till en annan av de läkare som undersökte Lenin i Moskva, den tyske hjärnfoskaren Oskar Vogt. Om detta och mycket annat berättade hennes barnbarn Helena Henschen i sin hyllade bok Hon älskade (2008).

Bland annat återges där en incident som inträffade på en av Anna Thiels middagar, ett hetsigt meningsutbyte mellan Verner von Heidenstam och den då mycket unga Signe om Leo Tolstoj, som Heidenstam föraktfullt kallade för ”den där skomakaren”. 

”Det blir Hjalmar Söderberg som räddar henne, som utan att märka vad som hänt och på sitt valhänta sätt drar henne åt sidan. Med cigarren i handen viftar han stolt med ett halvskrivet pappersark som han ber henne läsa. Askan flyger i luften…”

Av Helena Henschens skildring framgår det dock inte om Söderbergs cigarr vid detta tillfälle brände hål på mattan.

/”

JAG TRÄFFADE och intervjuade fotografen Gunnar Smoliansky vid två tillfällen, första gången i april 2002. Han hade då två utställningar samtidigt i Stockholm, dels på Waldemarsudde med sina klassiska bilder från Slussen 1952, dels i The Life Gallery med bilder tagna mellan 1977 och 1987.

Här den första artikeln, publicerad i DN den 27 april 2002 under rubriken:

STOCKHOLMSLIV. BILDSKATT FRÅN 1952

GUNNAR SMOLIANSKY bär en liten oansenlig kamera över axeln när vi släntrar genom en gång han trodde inte längre fanns i Slussens inre. Förbi en icke-plats med sandningsrester, ett övergivet hörn i trafikmaskinens buller. Trappor och räcken som kastar skuggor.

Han bär som sagt en kamera, men han tar inga bilder. Inte nu. Inte här. Inte som för 50 år sedan.

Då var det tidig morgon med starkt ljus från öster. Då gick en man genom gången under Slussen och hans skugga var mycket lång. En annan man, också han med keps av ett slag som ingen längre använder, kånkade en spånkorg uppför en trappa till Slussens övre. En äldre man i längre rock vandrade dröjande över järnvägsspåren under Slussen, mot ljuset.

Eller det var en morgon med mjukare ljus och en man stod vid Djurgårdsfärjans kaj nedanför Slussen.

Just denna bild inleder den utställning med Gunnar Smolianskys 24 bilder från Slussen 1952 som nu visas på Waldemarsudde, som anas på andra sidan det stora vattnet.

– Den där mannen … jag hoppas ju att han står och gråter … men det kan vara så att han snyter sig, säger fotografen nu, 50 år senare.

Han var bara nitton år när han tog dessa bilder. Några av dem har visats en gång tidigare, 1987, då Gunnar Smoliansky ställde ut 130 bilder under samlingsnamnet ”Vi ses igen” i den före detta biografen Lido på Hornsgatan. Åter några av bilderna har han inte tagit fram ur negativen förrän nu, inför utställningen på Waldemarsudde.

Hans kamera var en Rolleiflex och han hade just börjat fotografera. Han arbetade vid tullen och i jobbet ingick att gå nattvakt. Det gav honom möjlighet att ta Slussenbilderna.

Gunnar Smoliansky är sedan länge ett stort namn i svensk fotografi. Numera har han statlig konstnärslön, men han säger att han alltid ”bara varit en amatörfotograf”. Visserligen arbetade han i tio år som industrifotograf på Atlas Copco, men det var på fritiden han till exempel fotograferade ”Barn på Söder 1955-1965” (bok och utställning på Moderna museet 1982).

För utställningen ”Hemma” 1984 tog han bilder i sitt föräldrahem med storbildskamera. För en utställning på BarBar i Stockholm 1985 använde han en resekamera från 1800-talet med skynke och stativ.

Sådant kan bädda för ett meditativt bildspråk och en tillbakahållen melankoli, har det sagts. En kritiker tycker att Smolianskys bilder uttrycker en ”förundran inför omvärlden”, en annan har beskrivit dem som ”brottstycken ur ett liv”.

Vid sidan av utställningen på Waldemarsudde visar Gunnar Smoliansky just nu också bilder på The Life Gallery på Kammakargatan, bilder tagna mellan 1977 och 1987.

Han finner och förmedlar magi och mening i fönsterhakar, stubbar, stenar som blir berg, lavar, bark.

– Man vet ju vad man vill göra. Man går där ens bilder möjligen finns. Finns dom där så talar dom om det för en. Så enkelt tycker jag att det är.

En del av dessa bilder är tagna med en vanlig enkel lådkamera och kontaktkopierade 6 x 9, inte förstorade. Han tycker att ”fotografi skall vara en intim historia”.

– När bilderna är små står man där med näsan i dem. Det blir en sak mellan bilden och mig när jag tittar.

DEN ANDRA intervjun med Gunnar Smoliansky gjorde jag i maj två år senare inför en utställning av hans bilder från Waldemarsudde på Waldemarsudde. Här denna artikel, publicerad i Dagens Nyheter den 16 maj 2004 under rubriken:

WALDEMARSUDDE I FINSTÄMDA VALÖRER. FOTO: GUNNAR SMOLIANSKY

Den svenska fotografins mästare  i små valörer, Gunnar Smoliansky, har sedan 1992 troget men inte alltid regelbundet besökt Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. Alltid med kamera. Nu visar han sextiotre av sina bilder från dessa besök i en stor utställning i prinsens ateljé.

Bysten av prinsen i snö, popplar i dimma, en bågskytt i brons som spänner sin båge mot klarblå himmel, det ser man tydligt även om bilden är svartvit. Mörka märken efter tavlor på en tapet, tysta verktyg i trädgårdsmästarens bod, bokryggar, grov bark, en tunn växt mot en vit vägg.

Så utställningen kan ses som frukten av ett tolvårigt projekt

Den snart sjuttioettårige fotografen värjer sig.

– Jag har inte haft något uppdrag att skildra någonting. Då blir det så att man tar en bild när något talar till en, och när man hela tiden återvänder får man mycket på köpet. Allt byter skepnad med väderleken. Snön gör sitt, dimman gör sitt, och solen.

Hur angriper du motivet när du ser en bild

– På enklaste sätt. Det gäller att hitta ett bra ställe att ställa sig på. Det är det som fotografi handlar om.

Inga människor syns på bilderna. Helt avsiktligt, säger Gunnar Smoliansky, förvånad över mitt blotta påpekande.

– Det har inte ens fallit mig in. Vad skulle dom göra i bilderna

Men sedan medger han att det faktiskt finns en människa på en av bilderna.

– Jag stod vid de där påskliljorna och försökte göra en bra bild på den där skamfilade eken, och då ser man i bilden därnere en liten prick som går bortåt. Det är Hans Henrik Brummer som är på väg hem för att äta lunch.

I ett samtal för tre år sedan sade Gunnar Smoliansky att han vill att fotografi ska vara en intim historia. När bilderna är små ”blir det en sak mellan mig och bilden när jag tittar”. Bilderna från Waldemarsudde är åtta gånger åtta centimeter.

– Minimalism. Små bilder, stort rum.

Han står i mörkrummet så gott som varje dag och han kopierar alla sina bilder själv.

– Det är väldigt viktigt. Eftersom det inte händer så mycket i bilderna lever de på tonfallet, de små valörerna. Hela anslaget i tonskalan – det är ju det som är innehållet.

Sedan talar Gunnar Smoliansky nästan lyriskt om långsamhet och att han inte ”känner sig bekväm” med att ta bilder för att omedelbart visa för någon.

– Att lägga bilder i en kartong är min stil. Fotografi tjänar alltid på att det går lite tid innan bilderna visas. Fotografi handlar om tid.

Och om att återvända gång på gång, som till Waldemarsudde.

En annan plats Gunnar Smoliansky ofta återvänder till är ett dike i närheten av hans hem i Saltsjö-Boo. I diket ligger sedan 1965 en Volkswagen. En bäck rinner genom bilen. Plåten börjar bli illa medfaren, men kromen är som ny. Han brukar fotografera denna bil.

Kanske blir det en utställning så småningom. En liten.

Här en artikel om Hjalmar Söderberg och hans Stockholm jag skrivit för tidningen Senioren, publicerad i dess nummer 9/2019.

Stockholm lever i Hjalmar Söderbergs klara, finslipade prosa. Staden är alltid närvarande i de flesta av hans verk. Vi som läser honom känner lätt igen oss i hans stad och i de stämningar han fångade i sitt författarskap vid det förra sekelskiftet.

När Hjalmar Söderberg föddes 1869 var Stockholm med europeiska mått en småstad – låt vara med ungefär 135 000 invånare.  Hans barndoms Stockholm framstår i den skildring han ger i genombrottsromanen ”Martin Bircks ungdom” (1901) som en lantlig idyll. Men under hans första trettio levnadsår växte och förvandlades staden dramatiskt. Vid sekelskiftet, då Söderberg hade inlett sitt författarskap på allvar, hade antalet invånare mer än fördubblats till drygt 300 000.

Fortsätt läsa →

Här en intervju jag gjort med Jan Troell, publicerad i Senioren nummer 3, 2019.

Jan Troell öppnar dörren till sitt hem i Smygehamn – så långt söderut i Sverige man kan komma – och jag ser att han är glad, tillfreds, rent av lycklig. Några timmar senare förstår jag varför. Han visar mig den senaste versionen av den kortfilm han arbetat med under senare tid. Nu har han tillsammans med Oliver Lazarevski, som bland mycket annat är oerhört skicklig vid det digitala klippbordet, skapat en näst intill klar, helgjuten version av sin film.

Filmen heter Svanen och är knappt sex minuter lång. Den handlar om två ganska torra löv som hängande i tunna spindelvävstrådar tycks dansa med varandra rörande och dramatiskt till den franske kompositören Camille Saint Saëns Le Cygne (Svanen).

Filmen inleds med ett citat av Erik Axel Karlfeldt:

Längtan heter min arvedel,

slottet i saknadens dalar.

_ Jaja, säger Jan Troell. Givetvis handlar det om längtan.

Han ler. Fortsätt läsa →

Här en intervju jag gjorde för Senioren med Tom Alandh inför hans dokumentär i tre delar om advokaten Leif Silbersky, som sändes i februari/mars 2019.

Tom Alandh har under trettio år gjort en rad lysande och mycket uppskattade TV-dokumentärer om vitt skilda personer och företeelser. Han ”förädlades”, som han själv uttrycker saken, till dokumentärfilmare när han inkluderades i den dokumentärfilmredaktion som SvT skapade 1987. Då hade han i sexton år medarbetat i de flesta av tidens samhällsinriktade program.

Hans dokumentärer handlar ofta om till synes okända människor som det inte gått så bra för i livet men också om kända människor som det gått både bra och dåligt för, som Nacka Skoglund, Cornelis Vreeswijk, Bosse Högberg och Monica Zetterlund. De kan också handla om Ingmar Bergmans hushållerska och om Tom Alandhs egna fosterföräldrar Oscar och Greta och huset de byggde och om Jan Allan och trumpeten som försvann och om Jan Johansson, Tord Grip och Anna Lindh.

Och naturligtvis om Martina Schaub från Mölndal, som föddes med en kromosom för mycket. Om henne har Tom Alandh gjort sju program. Och om Pia Sjögren, som kommit över sitt missbruk har han berättat i tre program. Det ska bli ett fjärde. Han och hans medarbetare har ett fantastiskt material, sju-åtta års filmmaterial om hennes liv och leverne, säger han.

Hur gör man en bra dokumentär?

_ Jag brukar svara att det gäller att hitta en bra fotograf och en bra klippare. Och så står man där i mitten och ställer några frågor och skriver några rader. Jag blev dokumentärfilmare utan att kunna filma, utan att kunna klippa, utan att kunna ta ljud. Men jag jobbar journalistiskt. Jag är en journalist som gör dokumentärfilm. Fortsätt läsa →

Sensommaren/förhösten 2018 hade jag förmånen att tillbringa några veckor på stipendium i Riva del Sole, som ligger alldeles norr om Castiglione della Pescaia på Italiens västkust. Underbara dagar, fyra minuter bortom pinjeskogen låg havet, Medelhavet. På en gravplats ovanför den lilla staden låg en berömd svensk begravd. Om detta och honom skrev jag en artikel för nyhetsmagasinet Fokus. Så här:

Gravarna ligger tätt, tätt på gravplatsen på en av de allra högsta punkterna i den lilla staden Castiglione della Pescaia vid Medelhavet i den allra sydligaste delen av provinsen Toscana i Italien. Om man tar den smala och ganska branta gången till vänster alldeles efter huvudingången till denna gravplats och sedan tvärt till höger och följer ännu en ganska brant gång når man snart en grav, en sarkofag i gnistrande svart granit med texten
”Jules Sylvain 11.6.1900 – 29.10.1968”.

Jules Sylvain själv ler blygt från ett litet fotografi på sarkofagen.

Fortsätt läsa →