Jazzpianisten Bengt Hallberg är död. Han blev snabbt en av mina idoler när jag började lyssna på jazz på 1950-talet, och han fortsatte att spela lika fjärilslätt men ändå kraftfullt ända till för ett decennium sedan. Då drog han sig tillbaka för att vårda sin sjuka hustru – för att sedan återkomma på jazzscenen för några år sedan, med samma elegans, lätthet och ödmjukhet.
Jag lyssnade på honom på Strömsholms jazzmuseum sommaren 2011 och gjorde vid månadsskiftet augusti-september en lång intervju med honom i hans hem vid Fyrisån i Uppsala. Den publicerades i Tidningen Veteranens februarinummer förra året under en rubrik som nu hugger tag i en. Eller kanske inte: i vårt musikminne jazzar Bengt Hallberg alltid vidare.
Här intervjun:
_ Jag har fått ett nytt liv, säger den elegante 79-åringen med sin karakteristiskt hesa stämma sedan han rättat till sin nya digitala hörapparat. Göteborgskan fortfarande mer än anas i hans röst, trots att han flyttade till Stockholm redan 1954 och numera bor i Uppsala.
Ett nytt liv på alla sätt, ska det visa sig.
Det har gått sextiofem år sedan pianisten, kompositören och arrangören Bengt Hallberg gjorde sin första spelning som jazzmusiker, och över sextio sedan han spelade in ”Ack Värmeland du sköna” med den amerikanske tenorgiganten Stan Getz, en version som i USA lanserades under namnet ”Dear old Stockholm” och fortfarande är den definitiva jazztolkningen av Värmlandsvisan.