JAG TRÄFFADE och intervjuade fotografen Gunnar Smoliansky vid två tillfällen, första gången i april 2002. Han hade då två utställningar samtidigt i Stockholm, dels på Waldemarsudde med sina klassiska bilder från Slussen 1952, dels i The Life Gallery med bilder tagna mellan 1977 och 1987.
Här den första artikeln, publicerad i DN den 27 april 2002 under rubriken:
STOCKHOLMSLIV. BILDSKATT FRÅN 1952
GUNNAR SMOLIANSKY bär en liten oansenlig kamera över axeln när vi släntrar genom en gång han trodde inte längre fanns i Slussens inre. Förbi en icke-plats med sandningsrester, ett övergivet hörn i trafikmaskinens buller. Trappor och räcken som kastar skuggor.
Han bär som sagt en kamera, men han tar inga bilder. Inte nu. Inte här. Inte som för 50 år sedan.
Då var det tidig morgon med starkt ljus från öster. Då gick en man genom gången under Slussen och hans skugga var mycket lång. En annan man, också han med keps av ett slag som ingen längre använder, kånkade en spånkorg uppför en trappa till Slussens övre. En äldre man i längre rock vandrade dröjande över järnvägsspåren under Slussen, mot ljuset.
Eller det var en morgon med mjukare ljus och en man stod vid Djurgårdsfärjans kaj nedanför Slussen.
Just denna bild inleder den utställning med Gunnar Smolianskys 24 bilder från Slussen 1952 som nu visas på Waldemarsudde, som anas på andra sidan det stora vattnet.
– Den där mannen … jag hoppas ju att han står och gråter … men det kan vara så att han snyter sig, säger fotografen nu, 50 år senare.
Han var bara nitton år när han tog dessa bilder. Några av dem har visats en gång tidigare, 1987, då Gunnar Smoliansky ställde ut 130 bilder under samlingsnamnet ”Vi ses igen” i den före detta biografen Lido på Hornsgatan. Åter några av bilderna har han inte tagit fram ur negativen förrän nu, inför utställningen på Waldemarsudde.
Hans kamera var en Rolleiflex och han hade just börjat fotografera. Han arbetade vid tullen och i jobbet ingick att gå nattvakt. Det gav honom möjlighet att ta Slussenbilderna.
Gunnar Smoliansky är sedan länge ett stort namn i svensk fotografi. Numera har han statlig konstnärslön, men han säger att han alltid ”bara varit en amatörfotograf”. Visserligen arbetade han i tio år som industrifotograf på Atlas Copco, men det var på fritiden han till exempel fotograferade ”Barn på Söder 1955-1965” (bok och utställning på Moderna museet 1982).
För utställningen ”Hemma” 1984 tog han bilder i sitt föräldrahem med storbildskamera. För en utställning på BarBar i Stockholm 1985 använde han en resekamera från 1800-talet med skynke och stativ.
Sådant kan bädda för ett meditativt bildspråk och en tillbakahållen melankoli, har det sagts. En kritiker tycker att Smolianskys bilder uttrycker en ”förundran inför omvärlden”, en annan har beskrivit dem som ”brottstycken ur ett liv”.
Vid sidan av utställningen på Waldemarsudde visar Gunnar Smoliansky just nu också bilder på The Life Gallery på Kammakargatan, bilder tagna mellan 1977 och 1987.
Han finner och förmedlar magi och mening i fönsterhakar, stubbar, stenar som blir berg, lavar, bark.
– Man vet ju vad man vill göra. Man går där ens bilder möjligen finns. Finns dom där så talar dom om det för en. Så enkelt tycker jag att det är.
En del av dessa bilder är tagna med en vanlig enkel lådkamera och kontaktkopierade 6 x 9, inte förstorade. Han tycker att ”fotografi skall vara en intim historia”.
– När bilderna är små står man där med näsan i dem. Det blir en sak mellan bilden och mig när jag tittar.
DEN ANDRA intervjun med Gunnar Smoliansky gjorde jag i maj två år senare inför en utställning av hans bilder från Waldemarsudde på Waldemarsudde. Här denna artikel, publicerad i Dagens Nyheter den 16 maj 2004 under rubriken:
WALDEMARSUDDE I FINSTÄMDA VALÖRER. FOTO: GUNNAR SMOLIANSKY
Den svenska fotografins mästare i små valörer, Gunnar Smoliansky, har sedan 1992 troget men inte alltid regelbundet besökt Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. Alltid med kamera. Nu visar han sextiotre av sina bilder från dessa besök i en stor utställning i prinsens ateljé.
Bysten av prinsen i snö, popplar i dimma, en bågskytt i brons som spänner sin båge mot klarblå himmel, det ser man tydligt även om bilden är svartvit. Mörka märken efter tavlor på en tapet, tysta verktyg i trädgårdsmästarens bod, bokryggar, grov bark, en tunn växt mot en vit vägg.
Så utställningen kan ses som frukten av ett tolvårigt projekt
Den snart sjuttioettårige fotografen värjer sig.
– Jag har inte haft något uppdrag att skildra någonting. Då blir det så att man tar en bild när något talar till en, och när man hela tiden återvänder får man mycket på köpet. Allt byter skepnad med väderleken. Snön gör sitt, dimman gör sitt, och solen.
Hur angriper du motivet när du ser en bild
– På enklaste sätt. Det gäller att hitta ett bra ställe att ställa sig på. Det är det som fotografi handlar om.
Inga människor syns på bilderna. Helt avsiktligt, säger Gunnar Smoliansky, förvånad över mitt blotta påpekande.
– Det har inte ens fallit mig in. Vad skulle dom göra i bilderna
Men sedan medger han att det faktiskt finns en människa på en av bilderna.
– Jag stod vid de där påskliljorna och försökte göra en bra bild på den där skamfilade eken, och då ser man i bilden därnere en liten prick som går bortåt. Det är Hans Henrik Brummer som är på väg hem för att äta lunch.
I ett samtal för tre år sedan sade Gunnar Smoliansky att han vill att fotografi ska vara en intim historia. När bilderna är små ”blir det en sak mellan mig och bilden när jag tittar”. Bilderna från Waldemarsudde är åtta gånger åtta centimeter.
– Minimalism. Små bilder, stort rum.
Han står i mörkrummet så gott som varje dag och han kopierar alla sina bilder själv.
– Det är väldigt viktigt. Eftersom det inte händer så mycket i bilderna lever de på tonfallet, de små valörerna. Hela anslaget i tonskalan – det är ju det som är innehållet.
Sedan talar Gunnar Smoliansky nästan lyriskt om långsamhet och att han inte ”känner sig bekväm” med att ta bilder för att omedelbart visa för någon.
– Att lägga bilder i en kartong är min stil. Fotografi tjänar alltid på att det går lite tid innan bilderna visas. Fotografi handlar om tid.
Och om att återvända gång på gång, som till Waldemarsudde.
En annan plats Gunnar Smoliansky ofta återvänder till är ett dike i närheten av hans hem i Saltsjö-Boo. I diket ligger sedan 1965 en Volkswagen. En bäck rinner genom bilen. Plåten börjar bli illa medfaren, men kromen är som ny. Han brukar fotografera denna bil.
Kanske blir det en utställning så småningom. En liten.