Jag tänker ibland på Tyko Gabriel Glas, huvudpersonen och den som för pennan i Hjalmar Söderbergs dagboksroman ”Doktor Glas” från 1905, till exempel på väg till min arbetslokal på Skeppsholmen.
När jag en dag för några år sedan passerade den numera avsakraliserade Skeppsholmskyrkan var dess trappa beströdd med djupt röda rosenblad. Så lämpligt, tänkte jag. Det var ju här doktor Glas av stötte ihop med Helga Gregorius dagen innan han av en tillfällighet kunde förverkliga den plan han länge haft att förgifta hennes tjugosex år äldre man, den i hans ögon så vedervärdige pastor Gregorius, den man som gjorde hennes liv djupt olyckligt.
Det var här Tyko Glas dristade sig till att fråga om han fick ge henne, som han hade förälskat sig i, en kyss på kinden, och det var här hon gav honom en kyss på pannan till avsked.
Romanen ”Doktor Glas”, som just har getts ut i Hjalmar Söderbergs ”Samlade Skrifter” (Lind & Co), tycks år från år stärka ställningen som en av den svenska litteraturens mest lästa och uppskattade, ja beundrade klassiker.
Originalutgåvan 1905 togs emot välvilligt vad språk och stil beträffar, men många av den tidens recensenter hade ändå kritiska synpunkter mot innehållet i romanen, dess moral. En läkare som giftmördar en pastor…
Men ”Doktor Glas” blev läst och diskuterad och fann med tiden många läsare. Romanen har getts ut i ständigt nya utgåvor och upplagor, hittills sammanlagt 66 inklusive tal- och e-böcker. Av bibliografiska uppgifter sammanställda av Björn Sahlin framgår att nästan hälften av dessa utgåvor och upplagor har kommit efter millennieskiftet. Romanen har dessutom översatts till uppseendeväckande många främmande språk, 29. Sex nya språk har tillkommit bara under de senaste fyra åren.
Ett annat tecken på romanens popularitet är dess ”favoritstatus”. I nutida intervjuer nämner människor med högst olika bakgrund mycket ofta ”Doktor Glas” som sin favoritroman. Anmärkningsvärt ofta framhåller invandrare Hjalmar Söderberg som en inspiratör och hans författarskap som en inkörsport till det svenska språket.
Denna tilltagande uppskattning av ”Doktor Glas” speglas också i litteraturhistoriska hand- och läroböcker, noterar Nils O. Sjöstrand, som är ordförande i Söderbergsällskapet och som tillsammans med den nu avlidne Bure Holmbäck och den ovan nämnde Björn Sahlin har redigerat och kommenterat den nya utgåvan av romanen.
I tredje upplagan av ”Svensk illustrerad litteraturhistoria” 1932 beskrevs romanen som ett skickligt genomfört tankeexperiment som dock ”lämnar läsaren ganska likgiltig”. Bo Bergman betecknade i sin minnesteckning 1952 över sin vän Hjalmar Söderberg ”Doktor Glas” som ”ett stort celebralt räknestycke, men knappast som stor konst annat än i det lyriskt beskrivande”.
Men i modernare litteraturhistoriska verk hyllas ”Doktor Glas” ordentligt. I del 4 av ”Den svenska litteraturen” (1989) beskrev Björn Sundberg romanen som ”ett verk som på en gång är både en helstöpt roman och en tankebok”. Göran Hägg höjde ribban ytterligare i sin ”Den svenska litteraturen” (1996), där han slog fast att ”Doktor Glas” är ”ett fulländat mästerverk”.
Nutida läsares uppskattning av romanen röjs också i den senaste utlåningsstatistiken från Stockholms Stadsbibliotek. Listan över de 100 mest utlånade vuxenböckerna 2014 domineras naturligt nog av böcker utgivna under de allra senaste åren, men där finns också fyra romaner utgivna på 1900-talet. Av dessa kan bara en betecknas som en riktig klassiker – ”Doktor Glas”, på 51:a plats.
Ett tydligt tecken på fascinationen inför ”Doktor Glas” är också att flera ledande skådespelare – Allan Edwall, Sven Bertil Taube, Krister Henriksson, Thorsten Flinck – och senare tiders författare – Kerstin Ekman, Bengt Ohlsson, m fl – entusiastiskt har tagit sig an verket, gestaltat det på nytt sätt, funderat vidare på historien, vridit och vänt på den.
Så vad är det då i ”Doktor Glas” som griper och intresserar oss nu, som gör att vi ständigt läser om romanen, och att den ständigt finner nya läsare?
Ett rimligt svar är att den är så mångbottnad och innehållsrik, så full av intressanta detaljer om livet, om stort och smått, viktiga saker värda att diskutera – men också lustiga företeelser att fascineras av och drömma kring.
Denna roman handlar om så mycket – till exempel om huruvida man har rätt att döda en annan människa, om ensamhetens villkor, äktenskapet och kärlekens villkor, om sexualångest och livsleda, om Stockholm, om läkarens plikt och ansvar, om kyrkan och prästerskapet – att det ständigt finns nya aspekter att upptäcka i den.
Nils O. Sjöstrand har i en av sina kommentarer i den nya utgåvan en intressant och högst trolig förklaring till att ”Doktor Glas” är ännu mer uppskattad i dag än 1905: avkristningen, sekulariseringen.
Religions- och prästkritik förekom förstås även när romanen kom ut första gången för över hundra år sedan. Men Hjalmar Söderberg formulerade sin kritik inte bara språkligt elegant utan också så djärvt att tidens konventioner utmanades.
Därmed kunde hans roman då ifrågasättas och kritiseras, hur välkomponerad och vackert skriven den än var. Numera väcker denna hans kritik inte samma anstöt. Tiden har vuxit ifatt hans roman.
Dessutom: kanske har vi idag lättare än läsare i början av förra seklet att acceptera att Tyko Gabriel Glas inte visar någon som helst ånger efter sitt dåd, som Raskolnikov i Dostojevskijs ”Brott och straff”. Detta och mycket annat gör Glas till en intressantare och mycket levande gestalt, om än inte särskilt lycklig.
Denna artikel publicerades i Kristianstadsbladet den 11 februari 2015.
