Här en intervju för tidningen Fokus med Jan Troell, som jag skrivit en bok om, Regi foto klippning Jan Troell (Norstedts, 2011).

Jan Troell arbetar sedan halvtannat år med en film, eller rättare sagt ett pågående arbete med titeln Det var en gång ett nu. Verket förändras och växer hela tiden. Den nu 93-årige filmaren tänker hålla på med det så länge han orkar. Det är ett nyskapande och omisskännligt troellskt arbete.

Till sin hjälp i klipparbetet har han författaren och filmaren Paolo Nobis Sandén och sin dotter Yohanna. I projektet är också filmproducenten Kalle Boman involverad; det var han som uppmuntrade Troell att fortsätta med den idé han har haft länge. 

– Det är ett unikt filmprojekt, en filmkonst som kanske faller utanför filminstitutets ramar men som måste få möta sin publik, säger Kalle Boman. 

Filmen har visats några gånger i kortare skick men kommer att bli minst en och en halv timma lång. Om den någon gång blir färdig. Det är inte det viktiga, säger Jan Troell. Vägen är viktigare än målet. 

– Jag ska försöka springa ifatt tiden. Det är kanske inte så lätt i min ålder, säger han i inledningen till filmen.  

Det är ett mycket personligt verk, ett slags reflekterande memoar där Jan Troell skildrar och funderar över sitt eget liv och sin syn på livet. Han gör det med hjälp av nyckelscener ur sina egna spel- och kortfilmer och inte minst familjefilmer från sin egen barndom.  

Olof i filmen Här har du ditt liv flyger med en död fjäril i handen på samma sätt som Jan som liten pojke flög med sina flygplansmodeller. Fotografen Pedersen i Maria Larssons eviga ögonblick visar hur man med kamerans hjälp nästan kan fånga en fjäril i handen. Ett maskrosfrö landar på mördarens kind i Il Capitano. Den mystiske orgeladjunkten på vinden kastar ned en papperslapp som landar på en pianotangent i Bang! och den städerska han beundrar fascineras av den ton som uppstår. 

Och den nyfödde pojken Jan kommer hem till Limhamn en sommardag 1931 i sin mors famn, fångad på film med den kamera hans far hade köpt på avbetalning tre år tidigare. 

– Huvudtemat är ju att det var en gång ett nu och att allting är ett nu, och detta formulerade både Georg och Jacques så bra, säger Jan Troell. Det finns många nu:n, tillägger han senare. 

Fotografen Georg Oddner och författaren Jacques Werup, nu avlidna, var hans mycket nära vänner. Båda förekommer i viktiga sekvenser i Det var en gång ett nu.

Georg Oddner citerar filosofen Martin Buber: ”Ögonblicket lever och ögonblicket är evigt”, och han talar också om att hålla kvar tiden. Tiden som hela tiden förändras. 

– Det är väl orsaken till att man gör bilder. Att man vill titta på tiden, se och betrakta tiden. Ett ögonblick av tid. 

Det är ett credo som kan ses som en ledstjärna även i Jan Troells skapande. 

Nästa bild i filmen visar en bärnsten, en droppe kåda som omslöt en insekt för 30 miljoner år sedan. En bild av livet som det tedde sig i denna varelses sista ögonblick, noterar Troell i sin speakertext. Eller är det kanske så att linsen i insektens öga fortfarande formar ständigt förändrade bilder på insektens oföränderliga näthinna? 

Jacques Werup sjunger om att ensamheten inte har någon gräns, och om kärlek. 

Jan Troell använder i detta projekt ungefär samma teknik som i Sagolandet (1988). Han skapar en filmisk väv av scener och filmsekvenser från sina tidigare verk och leder oss genom mönstret med sin berättarröst och noga vald musik, mycket Sjostakovitj. Till huvudtemat– allt är ett ”nu” – läggs sidoteman som ensamhet, kärlek, konst, skapande och mycket annat. Det sker utan att han medvetet planerar det, påpekar han. 

– Det enda riktigt viktiga villkoret för att något ska komma med i den här filmen är att jag tycker att det är roligt… 

Han återanvänder flera gånger till speciella, lite avvikande scener ur sina tidigare filmer. 

Från Ole Dole Doff (1968), som handlar om skolan och en lärares problem med sin lärarroll, har Troell hämtat en scen där huvudpersonen, spelad av Per Oscarsson, besöker sin vän fotografen, spelad av Georg Oddner, i dennes ateljé. Under inspelningen av den scenen fick Jan Troell syn på ett äldre par med en hund på gården nedanför fönstret. Han fann något fascinerande i detta vardagliga och vände kameran mot dem. Denna till synes ovidkommande scen lades senare in i filmen. 

Några år senare var Jan Troell inbjuden till Moskva för att visa Ole Dole Doff för studenter på filminstitutet. 

– Efteråt kom en studentska fram och ville prata om filmen. Men inte om det som den handlar om utan, om den där lilla scenen med det gamla paret och hunden. För mig var det så uppmuntrande. Att någon tyckte om just denna sekvens i filmen. Att någon uppskattade en egentligen ovidkommande scen som kom med i filmen bara för att jag tyckte om den… 

Ett annat exempel. År 2000 besökte Jan Troell New York tillsammans med Georg Oddner för att arbeta med filmen Närvarande. Från sitt hotellrum såg Troell en rad fönster på ett vanligt kontor på andra sidan gården. Han fascinerades av det till synes vardagliga arbetet på kontoret, av hur de anställda rörde sig mellan rummen, interaktionen mellan en man och en kvinna, kanske en chef och hans sekreterare. Han kunde inte låta blir att dokumentera det och sekvensen inkluderades i Närvarande.  

En ovidkommande möjlig kärlekshistoria som blev en vacker illustration till en av Georg Oddners monologer i filmen, om det poetiska i tillvaron, det närvarande i livet. 

– Jag visste förstås inte i förväg att jag skulle få den kärlekshistoria som utspelar sig på det där kontoret. Jag bara filmade. Om man bara har tålamod händer intressanta saker hela tiden, konstaterar Jan Troell nu, 24 år senare, vid klippdatorn i sitt arbetsrum i Smygehamn. 

I inledningen till Det var en gång ett nu återvänder Troell än en gång till en bild som följt honom genom livet och betytt mycket för honom. Speakertexten: 

”En stig leder förbi ett öde hus. Det är en bild det är fråga om. En äkta oljefärgstavla. Den hängde över min fars säng när vi delade rum han och jag, några år under min barndom. Far hade fått tavlan av en patient som betalade för en tandlagning på det viset. Jag måste ha undrat mycket över vad som fanns vid stigen slut, för under många år kom samma dröm tillbaka under natten. Jag går stigen fram, jag ska till sagolandet som väntar där borta på andra sidan backkrönet. Till vänster på ett träd sitter en kontakt. Med den kan jag tända eller släcka solen som lyser där ute. Inte minns jag om jag någonsin kom dit in, men vetskapen om att landet fanns gav ett skimmer åt natt och dag. Med åldern kom upptäckten. Den magiska solen var bara en extratjock klick gulvit oljefärg.” 

Han har använt samma tavla, samma bild i två tidigare filmer, först i Sagolandet med ungefär samma beskrivning som ovan, och sedan i Bang, där filmens huvudperson, läraren och amatörkompositören Magnus Hinder (Håkan Serner) visar tavlan för sin vän Johnny (Ulf Palme). 

När Hinder påpekar det där om att solen bara är en extratjock färgklick undrar Johnny vad han drar för slutsats av detta. 

– Att när man inte väntar sig ett sagoland på andra sidan backen längre, då är man färdig. Det är som en säck som sakta stryps åt. Man sitter där på botten och ser mindre och mindre av himlen, svarar Hinder. 

När vännen sedan uppmanar Hinder att sticka hål på säcken svarar Hinder att han ska ha med allt, underförstått i den ljudkomposition han håller på med. Vännen reagerar, lite cyniskt: 

– Det skulle passa dig, ligga där och plaska i din egen lake… 

Nu, när vi tittar på denna scen, fnissar Jan Troell och säger lite självironiskt att han måste försöka få med den i Det var en gång ett nu. 

– Det handlar ju precis om det jag håller på med nu… 

Så kan det väl bli. Eller kanske inte. Allt är möjligt i detta hans projekt under arbete.