Jan Troells nya film ”Dom över död man”, som handlar om Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings huvudredaktör Torgny Segerstedt och hans kamp i spalterna mot Hitler och nazismen, och på ett annat plan om hans kamp med sig själv, har denna höst visats på festivaler i Montreal, Chicago, Busan, Lübeck, Stockholm och Emmaboda och blivit väl mottagen.

I Montreal belönades filmen med priset för bästa regi, i Chicago fick Ulla Skoog priset för bästa skådespelerska och i Stockholm tilldelades regissören ett lifetime award för sin över femtio år långa gärning.

Några veckor före den officiella svenska premiären den 7 december visades filmen i Göteborg för ett stort antal medlemmar av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne.

Regissören själv såg fram mot denna visning med större spänning än någon av de tidigare visningarna. Redan i början av förra året, då Troell berättade om sin kommande film på Göteborgs filmfestival, klargjorde några medlemmar av detta sällskap att de ville att han skulle berätta mera om Segerstedts verk än om hans person och komplicerade kärleksrelationer.

Jan Troell lovade ingenting bestämt den gången.  Hur skulle han kunna göra det? Hur kan man skilja en man från hans verk?

Så han berättar i sin film både om Torgny Segerstedts (Jesper Christensen) modiga kamp mot Hitler och nazismen å ena sidan och å andra sidan om hans personliga kamp och tillkortakommanden, om äktenskapet med den alltmer olyckliga norskfödda hustrun Puste (Ulla Skoog), om kärleksrelationen med Maja Forssman (Pernilla August), hustru till GHT:s styrelseordförande, och om den spirande förälskelsen i sekreteraren Estrid Ancker (Berit Heribertsson).

”Dom över död man” är givetvis troellsk i stämningen, i de vackra och säkert komponerade bilderna, i humoristiska detaljer i enskilda scener och mycket annat – men den är ändå annorlunda Jan Troells tidigare filmer.

Historien om Torgny Segerstedts liv mellan 1933 och 1945 berättas till stor del genom intensiva närbilder och skarpa dialoger. Här finns lyriska bilder, till exempel på löv som sakta flyter med en flod (Klarälven i Segerstedts barndom), men i övrigt mycket litet av den naturlyrik, dessa fåglar, fjärilar och andra djur som Jan Troell haft för vana att fånga med sin kamera i sina filmer.

Själv betecknar Troell med glimten i ögat ”Dom över död man” som sin ”mest bergmanska film” – men tillägger att han säger detta utan att vilja förhäva sig.

Han har valt att lansera filmen i svartvitt även om den är inspelad i färg. Det är Jan Troells första svartvita långfilm sedan ”Ole Dole Doff” (1968).

Varför svartvitt? Ett enkelt svar är att svartvitt stämmer bättre med den tid som filmen skildrar, 1933-45. Ett annat, och kanske viktigare, är att de många autentiska journalfilmerna från tiden på ett mer naturligt sätt kan inlemmas i spelfilmen.

Troell hade inte behövt oroa sig för reaktionen från Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne. Några medlemmar hade kanske invändningar av ett eller annat slag, men alla som ställde frågor efter visningen markerade stark uppskattning.

Den första frågan handlade om hur Troell hade hittat det mycket speciella ”stämningsläget” i filmen.

_ Det var ett sökande hela tiden. Jag tänkte inte på något särskilt stämningsläge. Jag tänkte skarpskuret, inget fjantande med kameran. Det var ett sätt att markera att Torgny Segerstedt var kompromisslös, både i sin kritik av Hitler och nazismen och, framför allt, mot sig själv.

Efter att ha ägnat sig åt Segerstedt i snart fem år tycker Jan Troell mer och mer om honom, säger han.

_ Men jag tror inte att jag skulle känna mig avslappad tillsammans med honom. Många tyckte ju att han var en blyg människa, men han hade också humor. Han kunde vara en fantastisk värd som tyckte om att ge middagar. Jag tror inte att han var lycklig, men han kunde vara glad. Ja, kanske hade han också stunder av lycka, men han var en mycket ensam människa.

Troell berättade också hur han kom på att Ulla Skoog, mest känd som komedienne och ståupp-komiker, skulle spela Torgny Segerstedts norskfödda hustru Puste.

_ Jag letade efter norska skådespelerskor för denna roll. Men så plötsligt en dag föll kortet ned. Jag funderade på en scen i filmen där Puste provar den rock som Torgny Segerstedt bar när de träffades första gången [hon hade hittat den i en garderob] – och plötsligt såg jag framför mig Giulietta Masina i Fellinis ”La Strada”. Då visste jag att jag måste få fram något av den stämningen. Det hade berättats att Puste var en glad kvinna som ofta sjöng – hon hade en lycklig tid med sin man i Lund och Stockholm [paret bodde i båda städerna i början av 1900-talet] – men hennes glädje försvann då de flyttade till Göteborg. Jag ville ha en skådespelare som kunde ta fram detta, och det var Ulla Skoog.

I ”Dom över död man” skildras ingående och detaljerat Torgny Segerstedts möten och samtal med bland andra statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther, häradshövdingen och Enskilda bankens starke man Marcus Wallenberg, kung Gustaf V.

Troell har belägg och källor för det allra mesta som sägs och görs i dessa och andra sammanhang i filmen, dels offentliga dokument, Kenne Fants biografi över Segerstedt och andra böcker, dels och framför allt i de hundratals intervjuer som Estrid Ancker gjorde med människor i Segerstedts närhet inför den bok om honom som hon gav ut 1962.

Dessa intervjuer finns bevarade i Göteborgs universitetsbibliotek, där Troells researcher Göran Gunér gick igenom dem inför Troells och Klaus Rifbjergs arbete med filmens manus.

Givetvis måste man som filmskapare ändå få hitta på en del, påpekade Jan Troell i frågestunden efter visningen i Göteborg.

_ Annars skulle det bli alltför träigt. Men det gäller ju att använda en moralisk kompass: att inte hitta på någonting som strider mot karaktären hos den person man berättar om.

Något som inte är påhittat är filmens hundar, påpekade Troell, de tre hundar som har framträdande roller – en bulldog, en dobermann och en grand danois. Verklighetens Torgny Segerstedt hade alltid, alltid stora hundar omkring sig. De spelade en lika stor roll i hans liv som hundarna i Adolf Hitlers.

Givetvis utnyttjar Jan Troell denna koppling. I de journalfilmer om Hitler han använder i ”Dom över död man” återkommer Hitlers schäferhund två gånger.

_ Det är en händelse som ser ut som en tanke att dessa diametralt olika personer visade sina bästa sidor i sällskap med hundar. Det är väldigt tydligt att de båda trots allt kunde ta och ge känslor gentemot dem. Där fanns en beröringspunkt. Det var alltför bra för att gå förbi.

Många som sett ”Dom över död man” har berömt Troell för att han använt dokumentärt material, framför allt redan väl kända journalfilmer, på ett sätt som känns nytt och fräscht. Det beror på att han i stället för att kopiera de välkända dokumentärfilmerna från andra världskriget rakt av valde att projicera filmerna på duk och filma av dem. Därmed kunde han zooma in på detaljer som intresserade honom särskilt, till exempel Hitlers hund – och följa den – och gå in i bilderna i scener som till exempel ett brinnande Helsingfors på ett helt nytt sätt.

_ Det gav visserligen sämre kvalitet i form av grövre korn och suddigare bild. Men det tyckte jag bara var en tillgång, säger regissören själv.

En del av filmen är inspelad i Göteborg. Lilla Änggården får till exempel föreställa Segerstedts hem och Dicksonska palatset styrelseordföranden Forssmans. GHT:s redaktion finns inte kvar i ursprungligt skick utan byggdes för filmen upp mycket verklighetstroget i ateljé i Luleå.

Jan Troell förankrar ofta sina filmer i det förflutna, i sin egen historia. Detta sker också i ”Dom över död man”.

Ett exempel. Segerstedt söker sig till Storkyrkan i Stockholm inför ett möte med Gustaf V. Symboliken när han betraktar den medeltida skulpturen ”S:t Göran och draken” i kyrkan är given. Men under Segerstedts besök i kyrkan råkar en annan besökare, en liten pojke, tappa sin kulpåse. Kulorna hamnar på en viss gravhäll i kyrkan, en gravhäll med en gruvlig dödskalle inristad.

Det är exakt samma gravhäll som Troells idol och förebild Arne Sucksdorff använde i sin film ”Människor i stad” (1948) där stenkulor som en liten pojke från en helt annan tid råkat tappa hamnar i just denna dödskalle i gravhällen.

En hommage, en blinkning från en Troell till en Sucksdorff.

Ett annat exempel. Några av de hantverkare som i ”Dom över död man” anländer till GHT-redaktionen för att installera mörkläggningsgardiner spelas av Eddie Axberg och Pierre Lindstedt – alltså Robert och Arvid i ”Utvandrarna/Nybyggarna”, Troells filmversion från 1971-72 av Vilhelm Mobergs utvandrarepos.

Ännu en hommage, ännu en blinkning.

Eddie Axberg spelade för övrigt Olof i Jan Troells första långfilm , ”Här har du ditt liv”  (1966), genombrottsfilmen som bygger på Eyvind Johnsons självbiografiska romansvit i fyra band, ”Romanen om Olof” .

Så sluts en cirkel.

Eller kanske inte. Det finns säkert flera cirklar att sluta.

Den nu 81-årige Jan Troell har börjat fundera på nästa film.