Nu har den kommit, den bok som Maurice Sendak berättade så varmt om en mycket vacker majdag för snart tio år sedan då jag och fotografen Magnus Hallgren träffade honom i hans hem i Ridgefield, Connecticut; han hade just tilldelats det första litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.

”My Brother´s Book” är med stor sannolikhet den allra sista bok som Maurice Sendak själv fullbordade, denne författare och illustratör som trollband världen med ”Till vildingarnas land” (1963, på svenska 1967) och mycket annat och som dog i maj förra året, 83 år gammal.

Då, i maj 2003, sade han att han hade skrivit nio böcker själv och samarbetat med andra i mellan 80 och 90 böcker.

Ett annat mått på hans storhet gav mig den då 26-årige författaren Jonathan Safran Foer, som just debuterat med ”Allt är upplyst” och blivit mycket hyllad, när jag intervjuade honom i New York bara några dagar tidigare.

_ Du ska träffa MAURICE SENDAK? Du måste ta med dig en hälsning till honom från mig, sade Jonathan Safran Foer och drog in mig i en bokhandel på Broadway. Han köpte ett exemplar av ”Everything is illuminated”, skrev en personlig dedikation i boken och bad mig överlämna den till Maurice Sendak.

Nu ligger alltså Sendaks postuma bok ”My Brother´s Book” på bokhandelsdiskarna i USA och jag återvänder till utskriften av min intervju med honom från maj 2003:

”Jag har skrivit en bok som jag hemlighållit i fem år eftersom jag arbetat med den helt privat. Jag vill inte att någon ska ge mig några som helst råd om denna bok. Och jag vill inte att min förläggare ska titta på den. Jag vill inte höra något som ’kan vi få den här nästa vår, kan du göra en bokturné’ —

Jag kan inte beskriva denna bok. Det är en av de mest personliga saker jag har gjort. Jag kan bara säga att den är inspirerad av min brors död. Men det är inte en biografisk grej. Den konstnär som höll mig uppe efter hans död var William Blake, en av mina favoritkonstnärer.

Så detta är i själva verket en homage till William Blake. Det kommer att bli en väldigt dålig bok kommersiellt sett. Om någon förstår den är det barnen. De förstår alltid.”

Sade Maurice Sendak då, nästan tio år innan den bok kom ut som han höll så tätt intill sitt hjärta.

Han återkom till sin bror lite senare i intervjun, men först sedan han hade talat uppseendeväckande öppenhjärtigt om sin mor och sin far och sina släktingar och sitt ursprungsland Polen och mindre öppenhjärtigt om Nobelpristagaren och Auschwitzöverlevaren Elie Wiesel. ”Jag känner mig obekväm med att tala om honom eftersom detta spelas in”. Om brodern:

”Jag upptäckte den klassiska musiken genom min bror, som var fem år äldre än jag. Han uppmuntrade mig. Han låg i sängen och lyssnade till Mahler med munnen öppen, och jag ville förstås också ligga i sängen med munnen öppen. Allt som hade med konst, filmer, böcker, att skapa bilder var en glädje. Min bror skrev historier och jag illustrerade dem. Vi samarbetade om allt. Han gjorde leksaker, han var en fantastisk konstnär. Vad mig anbelangar var han Konstnären i familjen. Hans talang var helt överlägsen och mer sammansatt än min. Jag var blott en efterföljare.

Men allt förändrades med kriget [andra världskriget]. Han blev inkallad, tjänstgjorde i Stilla havet och han var saknad i strid under lång tid. Han kom hem som en kopia, han var inte längre som min bror, allt som var så underbart i vår pojktid hade försvunnit. Ja, han var vänlig. Men han var inte han. Han hade blivit en kopia och förblev en sådan.

Det var deprimerande. Jag hade lyckats i min karriär och jag uppmanade honom att ge ut sina alster och han gav ut sju eller åtta historier. Jag illustrerade de två första. Han var egentligen en mycket bra skribent, men något fattades. Han slutade skriva. Han blev sjuk och dog. Jag bodde hos honom under hans sista fyra veckor i livet och när vi pratade kunde jag återuppliva en stor del av vår barndom. Jag hade tagit med mig en liten cd-spelare med Mahlers fjärde symfoni för att få honom att minnas, och han tyckte att det var underbart…”

Maurice Sendak berättade också att hans bror spelade dragspel men att han bara kunde spela en låt ordentligt, ”Deep purple”. Till denna låt (en jazzstandard som sångare som Bing Crosby och Dean Martin excellerade i) lärde sig Maurice Sendak dansa tillsammans med sin syster, berättade han. Efter broderns död kunde han inte längre lyssna på ”Deep purple”, den väckte alltför många känslor.

Amerikanska kritiker har beskrivit ”My Brother´s Book” som Maurice Sendaks allra mest personliga verk, en grafisk dikt (64 rader poesi, 13 illustrationer) med tydliga referenser inte bara till William Blake utan också till William Shakespeare, i synnerhet dennes ”En vintersaga”, som ju handlar om att skiljas och att återförenas.

Boken handlar om bröderna Jack och Guy och hur de skiljs åt när ”en glödande stjärna” störtar på jorden. Jack försvinner till ”isens kontinenter” och Guy till ett björnide, men de återförenas:

”And Jack slept safe,

Enfolded in his brother´s arms.

And Guy whispered, ’Good night

And you will dream of me.'”

Maurice Sendaks gode vän, pjäsförfattaren Tony Kushner skriver på omslaget till ”My Brother´s Book” att boken inte bara är en elegi över Jack Sendak utan också över den man som Maurice Sendak levde tillsammans med i ett halvsekel, psykoanalytikern Eugene Glynn, som dog 2007.

Just detta gör inte detta Maurice Sendaks sista verk mindre rörande, som Bruce Handy konstaterar i tidskriften Vanity Fair.

Jag minns att Maurice Sendak när vi hade talat färdigt ville att Magnus Hallgren skulle ta en bild av honom under ett blommande, gråtande körsbärsträd utanför hans hem.

Det hade regnat och blommorna var på väg mot förgängligheten.

Maurice Sendak log.