Konstprofessorn, museimannen och ledamoten av Svenska Akademien avled den 12 oktober 2013, 84 år gammal. Jag intervjuade honom sommaren 2008 i Dagens Nyheter om hans då nyss utgivna självbiografi Från kart till fallfrukt. Här intervjun.

                                                                  ********

Han har lätt för att bli uttråkad och har alltid velat hålla på med många olika saker. Ändå hänger allting ihop. Konstkritikern och akademiledamoten Ulf Linde summerar sitt liv i memoarboken ”Från kart till fallfrukt”.

   Ett regn har dragit förbi och lämnat luften frisk och klar. Ulf Linde sitter i sin rullstol på Thielska galleriets lilla terrass, som de flesta dagar. Nästan tama talgoxar landar obekymrat. Nedanför kullen skymtar den stora vita villa där Ulf Lindes kollega och mentor i Svenska Akademien Anders Österling bodde, och bortom den blänker farleden där båtar och stundom stora fartyg drar förbi.

   Ulf Linde lägger ifrån sig en bok på franska om Goya. Under några timmar talar vi om spännvidden i hans liv, om jazz, konst och konstnärer, om vänner och andra människor och om att han är till freds med livet trots att han fått båda sina ben amputerade. Han fyller 80 nästa år.

   Vid sidan av teckning var matematik hans bästa ämne i skolan, och han älskade kemi. Han var en av den svenska jazzens största begåvningar men slutade i princip spela vibrafon 1952 för att ägna sig åt konsten. Amanuens på Riksförbundet för bildande konst (föregångare till Riksutställningar), tongivande kritiker i denna tidning, professor på Konsthögskolan i åtta år och chef för Thielska galleriet i tjugo, centralgestalt i flera stora konstdebatter. Han är nu ålderman i Svenska Akademien, invald 1977. Han har skrivit, tecknat, målat, komponerat musik och översatt poesi.

   Så vad är den röda tråden i Ulf Lindes liv?

   Han har lätt för att bli uttråkad och har alltid velat hålla på med många olika saker, helst samtidigt, svarar han. Otålighet. ”Torktider är en förbannelse”, skriver han i den memoarbok han ger ut i september med titeln ”Från kart till fallfrukt” (Albert Bonniers förlag). Men sedan nämner han texten på en fris i sångsalen i Östra real, skolan han gick i. ”Konstens former äro många, men dess väsende är ett”.

    _På den tiden undrade jag vad det betydde. Men det måste ha varit vägledande på något sätt. Jag har en stark känsla av att allt jag hållit på med är ett och samma.

   En gång på femtiotalet frågade konstnären Lage Lindell honom varför han ägnade sig åt konstkritik, ”en sån smörja”, han som var en så bra jazzmusiker.

   _ Jag svarade att jag aldrig hade känt någon skillnad. Rytm, improvisation, allt som har med jazz att göra, det gäller också när man skriver. Om jag har en stil är det säkert på grund av att jag lyssnat på de meningar jag skrivit och försökt få dem att bli rytmiskt uttrycksfulla. En dålig mening är som att ha sand i skorna, eller en för hård huvudkudde. Det måste finnas ett slags rytmisk vila i språket. Det är det jag försöker uppnå, och det är ungefär detsamma som när man spelar.

   Ja, även konst handlar om rytm och frasering, bland annat. Ulf Lindes intresse för konst väcktes tidigt.

    _ Jag hade turen att ha en morfar som ledde in mig på det mystiska med att kunna göra någonting likt med en penselsnutt här och en där. När han dog blev det en massa färg och duk över, och då började jag måla.

   Morfadern var Johan Krouthén, ”en bohemiskt lagd, bullrande, skrattande gnom”. Han dog 1932 då Ulf Linde var tre år gammal. En annan inspirationskälla var konstnären Åke Nothberg, som Ulf Linde träffade då han var sju.

   _ Min mor hade fått för sig att min far skulle få ett porträtt av mig i femtioårspresent. Han var säkert inte särskilt road…

   I boken beskriver Ulf Linde modern som kolerisk och fadern som melankolisk. Moderns kärlek ”tryfferades med långa tirader av tarvligheter”. Hon slutade att kalla honom misslyckad först när han hade blivit invald i Svenska Akademien, 1977. Han blev inte sällan piskad med sitt eget skärp av sin far, men de kom varandra närmare på faderns ålderdom.

   Åke Nothberg målade inte bara porträttet utan också den vackra utsikten från familjens stora våning på Strandvägen. Den sjuårige modellen tittade på och njöt av doften från konstnärens palett, ”en himmelsk doft, långt bättre än blommorna på landet”.

    _ Så min inställning till måleri har till en del med luktsinnet att göra. En riktig ateljé ska lukta av terpentin och olja och dammarlack och hartser. Jag besökte helt nyligen Bror Hjorths hus i Uppsala, där jag ju gick som barn i huset på femtiotalet. Lukten i Brors ateljé var den godaste jag hade känt. Det var inte bara oljefärg och terpentin, det var också gipsdamm och våt lera. Men nu, när jag satt där, kände jag mig inte hemma. Alla grejer stod precis som på Brors tid, möblerna var desamma, och skulpturerna. Men någonting fattades. Doften. Därför kände jag mig inte hemma.

   I sin bok berättar Ulf Linde att han nyligen fick en målning som han gjorde som sjuåring. Den föreställer utsikten från våningen på Strandvägen. Som mogen konstkännare förvånas han nu över att han som barn atmosfäriskt korrekt hade fångat den kalla senhöstdagen, och han är fortfarande mycket stolt över sitt verk. ”Det är någonting med färgen som påminner om Eric Hallströms naivistiska måleri.”

   Ulf Linde har alltid velat ha konst omkring sig och började köpa tidigt och har fortfarande kvar flera av de första tavlor han köpte.

   _ De blir djupare och djupare med åren, man ser mer och mer i dem. En tavla som man tröttnat på är ingen bra tavla.

   Han nämner en Hilding Linnqvist med en kristallvas som motiv, som han köpte på avbetalning, ”Vinkelrum” av Lennart Rodhe och en skördeScen av X:et. I boken jämför sig Ulf Linde med Ernest Thiel, som en gång kallade sin konstsamling för ”ett minnesmärke över vänskapen”.

   _ Det är mina vänner jag har köpt, inte bara i egenskap av målare utan av människor som betytt något för mig, skriver Ulf Linde.

   Ibland har det tagit lång tid för hans favoriter att nå hans väggar. En slaskig decemberdag i början av femtiotalet såg han i ett skyltfönster på Norrlandsgatan ett stilleben av Gideon Börje. Motivet var ett nattduksbord med en pipa och en reproduktion av ett pompejanskt par.

   ”Jag stod betagen och stirrade på miraklet och prislappen – 400. Eftersom jag var luspank verkade priset oöverkomligt. Gång på gång gick jag förbi fönstret, jag försökte låna pengar, men det gick inte.”

   Men helt nyligen fann Ulf Lindes hustru Nina Öhman, som efterträdde honom som chef för Thielska galleriet, i lutsångaren Anders Börjes våning en oljemålning som gjorde henne hänförd. När hon beskrev den för Ulf Linde insåg han omedelbart att hon sett rätt målning, hans målning. Gideon Börje var Anders Börjes farbror. Ulf Linde gav lutsångarens arvtagare ett generöst anbud och fick köpa den.

   _ Jag är lycklig när jag ser den och minns samtidigt hur jag huttrade och frös om fötterna på Norrlandsgatan för mer än ett halvt sekel sedan. Så är det med bra målningar.

   Numera har Ulf Linde inga fötter att frysa om. Båda hans ben amputerades sedan han drabbats av sjukhussjuka i samband med en angiografi.

   _ Jag trodde att det skulle vara det ruskigaste som kunde hända en, att förlora benen. I själva verket var det precis tvärtom. Jag var gravt deprimerad under ett par år före amputationen. Det berodde egentligen på att jag hade slutat röka. Samtidigt påstod de att rökningen hade lett till förändringar i cirkulationen som tvingat fram amputationen. Men efter amputationen kunde jag ju inte förlora mera ben. Så jag kunde lika gärna börja röka igen, sa jag till mig själv.

   Ja, det är ett ofog, säger han. Men han tycker också att han får bättre kontakt med sig själv när han röker.

   Ulf Lindes värsta problem just nu är att synen på höger öga försämrats allvarligt. Han kan inte se raka linjer, allt svävar i vågor. Det är svårt att läsa och svårt att skriva. Ändå: han har ännu en sak på gång. Han vill summera sina erfarenheter av måleri, vad måleri är. Som i förbigående säger han att de bysantinska kyrkofäderna formulerat den mest intressanta konstteori han läst, och i samma tradition ingår Johann Georg Hamann (1730-88), samtida med Immanuel Kant.

   _ Men egentligen går det inte att säga vad måleri är. Ty det som är den starka kraften ligger fördolt på något sätt. Det kan bara anas glimtvis. Jag läste nyligen en Essä av den fine poeten Lennart Sjögren som han kort och gott kallar ”Bilden”. Där säger han att det väsentliga inte är den bild ögat ser i ett konstverk, det väsentliga är bilden som anas bakom bilden.

   Ulf Linde kunde inte ha sagt det bättre själv, medger han. Han säger att han lärt sig det mesta om konst av konstnärer han lärt känna och blivit vän med under sitt liv – ”Lennart Rodhe lärde mig att se” – och av Lars Ahlin, den svenske författare som betytt mest för honom.

   _ Han var en av de märkvärdigaste människor jag träffat, så beläst, så logiskt snabb.

   Ulf Linde har aldrig glömt något som Lars Ahlin sade vid deras första möte, hemma hos konstnären Arne Jones. Konst är en artikulation av apostroferingar. En artikulation av ett tilltal.

   ”Lasses ord gjorde mig yr av häpnad – och insikt: en konstnär talar inte till någon särskild utan till ’vem som helst'”, skriver Ulf Linde i sin memoarbok.

   Det Ahlinska alternativet, som Ulf Linde skrev en central essä om i BLM 1960, låg nära hans egen konstsyn, som präglades av öppen estetik; konstverket får sin mening först i mötet med betraktaren.

   Vi talar också bland mycket annat om Bruno Liljefors, som Ulf Linde inte satte särskilt högt under sin tid som aktiv konstkritiker men som han nu anser vara en av de största målarna vi haft i Sverige.

   _ Han står över Zorn och över Carl Larsson. Han kunde måla en fågel så att den blev ett samlat uttryck för naturen där den har sin varelse, som han själv uttryckte det.

   Och vi talar om Dagens Nyheter, som han lämnade 1968 för att han inte tyckte om det som han ansåg vara en politisering av kultursidan och framför allt för att han ansåg att hans vän Lars Ahlin blivit illa behandlad.

   _Men jag har aldrig kunnat bestämma mig för att tycka så illa om Olof Lagercrantz som jag tyckte att jag hade anledning till.

   Vi talar också om musik.

   Jazz har alltid betytt frihet för Ulf Linde. Även om han numera helst lyssnar på klassisk musik finner han fortfarande jazz ”oändligt befriande”. Parker, Armstrong, Ellington – och naturligtvis Modern Jazz Quartet, ty han älskar vibrafonisten Milt Jackson.

   ”Django”, försöker jag.

   Nej, det finns en bättre. ”But not for me”. Där spelar Milt ett solo som är helt obeskrivligt, så fullt av fantasi, så rikt, så märkvärdigt. Den sätter jag på när jag tvivlar på mänskligheten.

                                                                       ******

Och här –  http://www.youtube.com/watch?v=zLjjN2zovRU – kan man lyssna på MJQ:s inspelning av ”But not for me”. Den kommer drygt 30 minuter in på skivan.