Jag kom att tänka på Olle Stenholm, som en gång för länge sedan var min arbetskamrat på Dagens Nyheter men som sedan gick till radion och därefter till televisionen och gjorde en lysande karriär. Jag gjorde en intervju med honom i februari år 2001 då han just hade tillträtt den viktiga posten som Allmänhetens pressombudsman.

Han var då 59 år gammal. Ur hans karriär: sommarvikarie på DN i början av 60-talet, DN:s
utlandsredaktion 1965-67, Ekoredaktionen 1967-70, korrespondent i
Moskva 1971-73, i Washington 1976-79, utrikeschef Rapport 1979-87,
programledare Magasinet 1987-91, chef Ekoredaktionen 1993-94,
programledare i radions ”Efter tre” 1995-2000. Allmänhetens pressombudsman den 1 november 2000.

Olle Stenholm dog i januari 2007, knappt 65 år gammal.

Här intervjun, publicerad i Dagens Nyheter den 4 mars 2001.

MAN KAN SE OLLE STENHOLM som en Bror Duktig. En Magister Stenholm
som med höjt pekfinger talar om för kolleger och vänner hur saker
och ting verkligen förhåller sig. Eller hur allt borde vara. En
välsorterad, väl påläst man som inte döljer ett moraliskt patos. En
språkbrukare som kan uttrycka detta patos i meningar så
välformulerade att även de få patinerade slangorden framstår som
utsökta.

En sådan man överraskar inte när han med en viss stolthet i
tonfallet säger att han är en ordmärkare av födsel och ohejdad vana.
Eller när han berättar att han förra sommaren äntligen tog sig förbi
de första 50 sidorna i Thomas Manns ”Bergtagen”, som var den enda av
författarens stora romaner han inte läst. Han sträckläste båda
banden i Karin Boyes översättning för att därefter ta sig an Dantes
”Den gudomliga komedin”. Nästa sommar skall det nog bli omläsning
av Dostojevskijs ”Brott och straff”.

Däremot överraskar en sådan man med sin hatt. Den har
uppseendeväckande men inte överdrivet breda brätten. Det är en hatt
som gjord för att upphäva all lagompräktighet liksom den privata
blyghet Olle Stenholm säger sig besitta.

Den offentlige Olle Stenholm är sedan tre månader PO, Allmänhetens
pressombudsman. Han gör klart att han som sådan framför allt vill
vara en kanal för ”de skyddslösaste av de skyddslösa, de
resurssvaga” när de behöver upprättelse för eventuella oförrätter i
pressen.

Som PO är han inte blyg, lika litet som han var eller kunde vara
blyg under sin långa och framgångsrika karriär som journalist i
radio och tv.

– Ja, säger han, han var verkligen väldigt ung när han sändes till
Moskva som radio- och tv-korrespondent 1971.

Han hade några år på Dagens Nyheter bakom sig, tre år på Ekot, ett
år på Rapport – men på tolkskolan hade han lärt sig god ryska.

– Nu kan man ju fråga sig om en 29-åring verkligen skulle klara av
ett sådant jobb. Men det var man inte anfäktad av då.

Efter ett och ett halvt år i Moskva gjorde Olle Stenholm en
internationellt uppmärksammad intervju med Andrej Sacharov,
atomfysikern och dissidenten som så småningom fick Nobels fredspris.
I intervjun kritiserade Sacharov mycket skarpt inte bara bristen på
frihet i Sovjetunionen utan också till exempel bristerna i den
sovjetiska sjuk- och hälsovården.

Intervjun ledde dels till att de ryska myndigheterna först
trakasserade och sedan utvisade Olle Stenholm, dels till att han
fick Stora journalistpriset. Men det är inte därför han glöder när
han berättar om Sacharov:

– Han hade alltid öppet hus. Där var alla, alltid folk som drack te
i köket. Där rådde en öppen, demokratisk, analytisk atmosfär. Det
var fascinerande för en 30-åring att iaktta. Sacharovs civilkurage
gjorde ett oerhört intryck på mig. Denna integritet. Oerhört
anspråkslös, nästan försagd.

De som inte minns Olle Stenholms intervju med Andrej Sacharov kanske
minns hans intervju med Bert Karlsson i februari 1991.

Ny demokrati skulle bildas. Bert Karlsson var tänkbar, för att inte
säga trolig, som partiledare. Olle Stenholm behandlade honom som en
sådan, som en politiker som borde kunna svara på tuffa frågor om det
planerade partiets program.

Bert Karlsson gjorde bort sig. Efter några dagar avsade han sig
kandidaturen till partiledarskapet.

– Inget annat jag gjort har väckt så starka reaktioner, säger Olle
Stenholm.

En del tyckte att han agerat väldigt oschyst mot Bert Karlsson genom
att ställa så tuffa frågor. Men andra ansåg att intervjun var bra
just för att Olle Stenholm ställt sina frågor på ett schyst och
gentlemannamässigt sätt.

– Men Bert Karlsson själv var mest sorgsen efteråt. Han är en
tävlingsmänniska, och han tyckte att han hade förlorat en match.

Om Sacharov- och Karlssonintervjuerna är troféer i Olle Stenholms
karriär så är hans misslyckade chefskap för Sveriges Radios
Eko-redaktion ett ännu inte helt läkt sår. Han var glad som en
lärka när han fick jobbet som chef för denna ”spjutspets i svensk
nyhetsförmedling” och omåttligt sorgsen och besviken när han efter
bara drygt ett år avskedades av dåvarande radiochefen Ove Joanson.

– Det var plågsamt. Det var min första riktiga smäll som journalist
och den kom när jag var drygt femtio år. Visst, jag hade skördat
lagrar. Men det var ändå plågsamt. Kanske skulle jag ha tagit mig
an organisationen på ett tydligare sätt…

Missnöjet med Olle Stenholms chefskap hade grott länge på Ekot.
Droppen som fick bägaren att rinna över var hans agerande när
”Estonia” sjönk. Han väcktes mitt i natten av ett telefonsamtal.
Någon berättade vad som hänt. Han ringde snabbt in några
medarbetare till Ekot – och somnade om.

– Ja, jag förlorade en del av min journalistiska trovärdighet.

För en svagare person med mindre självförtroende hade ett
misslyckande som detta inneburit slutet på en karriär. Olle
Stenholm kom mycket snabbt ned på fötterna som programledare i P4:s
”Efter tre” efter den populäre Ulf Elfving.

En utmaning, visst, men en utmaning som Olle Stenholm förklarade sig
anta med ”glimten i mungipan”.

Han behöll jobbet i nästan sex år och blev ett tryggt och
omisskännligt inslag i landet Sveriges vardagliga eftermiddagar, en
Mr Efter tre vars blotta namn påannonsörerna kunde suga på som en
karamell.

Han glöder, än en gång, när han talar om detta sitt senaste
journalistiska uppdrag.

– Man fick kasta sig över vad som helst. Det befordrade
nyfikenheten. Under de där åren fick jag lära mig, bättre än någon
gång tidigare, hur man förenklar. Med en bred publik är
förenklandets konst viktig. Det var skojigt, och det kunde handla
om vad som helst. Artistintervjuer också, och det hade jag aldrig
gjort tidigare.

Plötsligt snubblar denne vidsynte och förstående man in i en fördom
han förmodligen inte hyser.

– Musiker är som skådespelare, det finns ju väldigt många talbara
människor även i den branschen, och då menar jag inte babblande
människor utan människor som har något att säga.

Man anar i detta en viss förvåning?

– Det har väl att göra med att jag kanske inte alltid var så
intresserad av musiken. Men jag bestämde mig för att fråga dem om
deras jobb. Då får man bra svar. Om man frågar om kärleksliv eller
relationerna med barnen är det inte säkert att det blir bra.

(For the record: Olle Stenholm är gift med Helena. De har två vuxna
döttrar.)

Många lyssnade nog på ”Efter tre” mest för de ”slutprator” med vilka
Olle Stenholm avslutade varje program. Dessa kommentarer kunde
handla om nästan vad som helst aktuellt och de bars ofta av en
moralisk frågeställning. Han väjde inte för ställningstagandet och
gjorde sig i kraft av sin egen ställning till ett undantag från SR:s
strikta regler om opartiskhet och objektivitet.

Några prator anmäldes till granskningsnämnden för radio och tv. Han
fälldes för en. Det gällde en kommentar om en man som var inblandad
i IB-affären.

– Det var en tveksam fällning, säger han nu, som nybliven
pressombudsman med uppdrag att behandla liknande anmälningar mot
tidningarna från allmänheten.

Därmed återvänder vi till de skyddslösa, de resurssvaga, dem han
vill skydda när pressen förgriper sig.

– Kommunalpolitiker och sådana har alltid många andra vägar och
kanaler för att få upprättelse. De svaga har bara PO, säger Olle
Stenholm och berättar om det första ärende han hänskjutit till
Pressens opinionsnämnd (PON) för avgörande, med rekommendation om
fällande utslag.

En man fick fem års fängelse i tingsrätten för att ha förgripit sig
på sin fosterson. Domen överklagades och hovrätten fastställde
domen. En tidning skrev att hovrätten fattat sitt beslut ”trots att
pojken ljugit”. Pojkens mamma anmälde tidningen till PO.

– Det var en handskriven anmälan med stavfel och interpunktionsfel
från denne skändade pojkes mamma. Det var en anmälan som vibrerade
av starka känslor, av denna kränkning.

Ty av den bifogade domen framgick att hovrätten noterat att pojken
visserligen ljuger ibland men att han aldrig ljugit för att
framställa sig som ett offer.

Nu vibrerar Olle Stenholms röst.

– Det var en ohyggligt dålig och missvisande skildring av domen i
tidningen. Ett oprofessionellt jobb. Ett riktigt jävla uselt
referat av hovrättsdomen. Ett exempel på hur den mest hudlöse och
mest resurslöse kommer i kläm.

Om pressens självpåtagna publicitetsregler säger han:

– De är egentligen väldigt enkla, så enkla och självklara att man
kan undra varför de står där. Egentligen handlar det om allmänetik:
respekt för andra, att tala sanning, att vara rättvis. Om man skall
sätta en rubrik över de pressetiska reglerna så är det denna: Var
schyst.

Under Olle Stenholms tid som ordförande i Publicistklubben och
ordförande i Pressens samarbetsnämnd ändrades reglerna för
namnpublicering vid brott. Tidigare avråddes från publicering om
det inte fanns ett ”oavvisligt” allmänintresse. Ordet mildrades
till ”uppenbart”.

Nu vill den nuvarande ordföranden i Publicistklubben, Jan Guillou,
skärpa reglerna på en annan punkt. Han vill att reglerna
uttryckligen skall fastslå ”spekulera inte i skuldfrågan”.

Olle Stenholm avfärdar inte detta ändringsförslag, men han markerar
tveksamhet.

– En tydligare skrivning är naturligtvis inte till skada. Men det
är inte bra om det blir en tolkningsfråga. Vad innebär det att
”spekulera”? När inleds en ”spekulation”?

– För mig är det tillräckligt med den nuvarande formuleringen: ”Tänk
på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid
betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.”

Har till exempel Jesús Alcalá beskrivits som skyldig i Dagens
Nyheters rapportering om misstankarna och åtalet mot honom?

Han lyfter på några kvällstidningar på skrivbordet. Där ligger
fallet i en tjock folder.

Inom kort skall han bestämma sig för om han skall avskriva fallet
eller hänskjuta det till Pressens opinionsnämnd med en eller annan
rekommendation.

– Nej, jag våndas inte, men jag vill ta tid på mig och det är jag
inte van vid. Kommer det in en anmälan vill jag fatta beslut
snabbt. Men det här fanns ju här när jag kom, och nu har det legat
och jäst..

.

Kurt Mälarstedt