SvT visade häromdagen en fin dokumentär om den svenska skådespelerskan Ann-Margret från Valsjöbyn i Jämtland och Hollywood i Kalifornien. Jag mötte henne i Richmond, Virginia för tretton år sedan, då hon just utsetts till ”Årets svenskamerikan” i USA, fyllt 60 år och turnerade i USA med ”The best little whorehouse in Texas”. Jag skrev om det i Dagens Nyheter.

Håll till godo:

DET ÄR INTE HELT lätt att intervjua Ann-Margret, som Vasaorden av
Amerika utsett till årets svenskamerikan och som just denna lördag
fyller 60 även om hon med en koketterande dåres envishet skämtar om
att hon är 92, you know.

Ty som många skådespelare och underhållare med många år i branschen
har hon lättare för att spela sig själv än att vara sig själv. Det
förväntade är hennes ledstjärna.

Jag lyssnar på bandet från några samtal vi förde för några veckor
sedan i Richmond, Virginia. Hon hade just kommit dit på sin
landsomfattande turné genom USA med ”The Best Little Whorehouse in
Texas”. Hon spelar Mona, madamen som driver själva etablissemanget
i musikalens titel.

Vi talar om ditt och datt, däribland de strumpor hon som femåring
bär på en bild från Valsjöbyn i sin självbiografi ”My Story” (1994,
”Ann-Margret” på svenska samma år). Men det dröjer en halvtimma
innan hon överraskar mig.

Eller kanske inte.

Det händer när vi talar om George Burns, komikern som gjorde
Ann-Margrets lycka genom att lansera henne i sin Las Vegas-show
redan 1960.

Jag undrar vari hans genialitet bestod, bortsett från att han var
rolig.

– Han var ett av tretton barn och han gjorde vaudeville. Boy, han
var en bra skådespelare. Han lyssnade verkligen på vad andra sade.
Han lärde mig timing, it s all in the timing, säger Ann-Margret.

Jag påpekar att hon i sin självbiografi berättar om något intressant
och belysande som George Burns en gång sade till henne, om henne.

Ann-Margret inflikar ivrigt att hon vet vad jag skall säga.

Jag citerar en passus i hennes bok om att Burns en gång sade att han
sett något i hennes ögon på scenen.

– Förlora det aldrig, hade Burns sagt.

En komplimang så god som någon för en ung entertainer, ännu inte 20
år gammal, kan man tycka.

Men här i hotellsviten i Richmond blir Ann-Margret mest överraskad
över att jag nämner just detta.

– Oh, säger hon medan hennes lilla hund Missy vispar med svansen på
heltäckningsmattan. Hennes man och manager sedan trettiosex år,
Roger Smith, stökar i ett angränsande rum.

Hon är tyst en stund innan hon berättar vad hon trodde att jag
skulle citera ur boken. Hon härmar fint Burns cigarrhesa röst när
hon citerar:

– De vill inte bara höra din röst, Annie. De vill se var den kommer
ifrån.

George Burns föredrog att hans unga adept bar jumper i stället för
löst sittande blus. Det var vad Ann-Margret trodde att jag skulle
minnas som mest intressant.

Och detta citat passar förstås hennes Djuret-image mycket bättre än
någonting om en glimt i hennes öga.

Senare noterar hon att hon redan i New Trier High School i Winnetka,
Illinois på 50-talet framförde ett nummer med titeln ”Heat Wave” och
att en av hennes vänners pappa lämnade lokalen eftersom detta inte
var lämpligt. Och att ”Carnal Knowledge” från 1971 (där hon hade en
biroll för vilken hon Oscarsnominerades) förbjöds i Georgia. Och
att en ledamot i Connecticuts delstatsförsamling bara häromveckan
ville förbjuda affischerna för ”The Best Little Whorehouse in
Texas”.

– Och jag är ändå 92 och farmor, you know. Det är underligt, säger
hon.

Hon ser inte ut att fylla 60. Hon kan ha hindrat naturens gång, men
det är inte säkert.

På affischerna i fråga ligger Ann-Margret till synes naken under
något som ser ut som en sidengardin.

Utan att jag frågar något närmare om denna detalj hävdar hon att
denna bild är generande just för att folk kan få för sig att hon är
naken. Hon försäkrar att hon verkligen hade något på sig, en
”naturfärgad liksom baddräkt”, vid fototillfället.

Till bilden av Ann-Margret hör också dessa motorcyklar.
Harley-Davidsons förstås. Det är så skönt att känna oberoendet och
vinden blåsa i håret.

– Farten, faran, säger hon.

Kort före jul lånade hon en bike i Minnesota och körde omkull.
Diverse blessyrer ledde till att hon måste inleda repetitionerna för
”The Best Little Whorehouse in Texas” i början av året med gipsad
arm. Ännu denna dag är hon ålagd restriktioner av regissören vad
danssteg och andra eskapader på scenen beträffar.

Men Ann-Margrets värsta olycka inträffade i september 1972, då hon
störtade sju meter från en plattform rakt ned på scengolvet i en
show i Lake Tahoe, Nevada med ansiktet före. Käk- och kindben
krossades, men hennes hud hade inte skadats och skickliga kirurger
undvek att ärra hennes skönhet genom att genomföra operationerna
genom hennes mun.

Ändå hänvisar hon nu till denna olycka när hon säger att hon inte
vill bli fotograferad från höger sida. Över huvud taget lever hon
väl upp till stjärnprivilegiet att styra bildtagningen. Av någon
anledning poserar hon, nej gömmer hon sig ofta bakom en stor krage.

Jag frågar henne inte närmare om alkoholismen och pillerätandet som
hon kom över eller om hennes och Rogers misslyckade försök att få
barn (hon blev i stället mor för Rogers tre barn från ett tidigare
äktenskap), eller om hur långt hennes romans med Elvis Presley, of
”Viva Las Vegas” fame, verkligen gick.

Självbiografin ger svaren och icke-svaren på frågor om sådant.

Däremot påpekar jag att det finns ett nästan rörande samband mellan
hennes relation med Presley och ”The Best Little Whorehouse in
Texas”.

Det är John F Kennedy som är länken.

När presidenten mördades den 22 november 1963 sökte sig Elvis
Presley och Ann-Margret – detta var före Roger Smiths tid – till
varandra och följde i tårar dramat på tv, kan man läsa i
självbiografin.

I slutscenen i ”Whorehouse” framgår det att madamen Mona och den
sheriff som av omständigheterna tvingas ingripa mot verksamheten i
själva verket hade en kärlekshistoria för länge sedan, närmare
bestämt i början av 60-talet. De hade tillsammans lyssnat på tv
till John F Kennedys berömda installationstal när han svor
presidenteden.

”Fråga inte vad ert land kan göra för er …”

Men vid mitt påpekande försvinner Ann-Margret in i en tanke, ett
fjärran.

– Dialogen i denna musikal är verkligen något extra, säger hon
sedan.

– Det är komedi, och samtidigt mycket dramatiskt …

Något halvår före mordet hade Ann-Margret för övrigt träffat John
Kennedy, till och med sjungit för honom på hans födelsedag. Inte
”Happy Birthday”, som Marilyn Monroe ett år tidigare. Men i
Ann-Margrets självbiografi står det så här:

”Med blicken riktad rakt på presidentens stiliga ansikte framförde
jag en sensuell tolkning av Baby, Won t You Please Come Home , som
tycktes göra stor lycka att döma av hans leende.”

– Det här är långt från Valsjöbyn, skall president Kennedy ha sagt
när de träffades på födelsedagsfesten efteråt.

– Han var väl ordentligt briefad av Pierre Salinger, sin
presstalesman, säger Ann-Margret nu i Richmond, Virginia.

Valsjöbyn är Ann-Margret Olsson Smiths födelseby i Jämtland, som hon
lämnade tillsammans med sin mamma när hon var fem år gammal för att
återförenas med sin pappa, som fem år tidigare hade emigrerat till
Amerika.

När hon nu talar om sin födelseby gör hon det med ett ytterst
charmigt norrländskt ö, och det glittrar om hennes obrutna svenska
vokaler när hon talar om sina släktingar och vänner, om Eva, Johanna
och sin uncle Kalle.

Tror du att det här går hem i Valsjöbyn, frågar jag apropå hennes
favoritdräkt i musikalen: röda stövlar med hjärtan, en svart hatt
med hjärta på, en röd skinnjacka med långa fransar, svarta handskar.

– Jag vet inte. Vi får väl hoppas det, säger hon på sin svenska och
hon låter som om hon just anlänt till Östersund med bussen från
Valsjöbyn.

Stjärnlogen i Landmark Theatre i Richmond kan inte jämföras med de
loger Ann-Margret hade tillgång till under sin storhetstid i Las
Vegas. Kanske inte ens med de loger hon kunde njuta när hon spelade
in sin första film, regisserad av Frank Capra och med Betty Gable
som stjärna. Eller med John Wayne, ”oh boy, man försvann i hans
famn, som en cookie”.

Men där väntar på golvet hennes tofflor i form av obestämda djur med
svans, och i dörren trängs åtminstone en handfull fans som beretts
tillfälle att träffa och krama om sin idol.

Där finns några mycket unga män som i Ann-Margret ser en dröm. Hon
tar sig an dem med sällsynt värme innan hon kryper in i en lång
limousin för att fara de sex kvarteren till hotellet med Missy i
famnen.

Nå, vad anser hon själv mest lyckat under sin långa karriär? undrar
jag.

Hon svarar något om det långa samlivet med Roger Smith, i sanning
rekordlångt med Hollywoodmått. Hon noterar att båda hennes
motspelare i ”Grumpy Old Men” och dess uppföljare, Walter Matthau
och Jack Lemmon, också var gifta länge med sina respektive hustrur.

Men i karriären, insisterar jag.

– Så mycket, säger hon. Jag kan verkligen inte … De två
Vietnamresorna, kanske … otroligt, otroligt.

Men hon vill inte närmare berätta varför hon så starkt minns sina
två turnéer som underhållare för amerikanska soldater i Vietnam 1966
och 1968.

Bara att det berör henne mycket starkt när Vietnamveteraner nu söker
upp henne för att berätta att hon betydde så mycket för dem då.

Men hur var det med de korviga strumporna på den femåriga
Ann-Margret Olsson i Valsjöbyn? De ser ut att vara stickiga?

I hotellsviten i Richmond minns hon inte, men hon ringer raskt upp
sin cancersjuka mamma hemma i Los Angeles för att fråga.

Nej, säger hon sedan hon lagt på luren. Strumporna var mycket
mjuka.