Historieprofessorn Yvonne Hirdman har just gett ut en memoarbok med titeln ”Medan jag var ung – egohistoria från 1900-talet” (Ordfront förlag). Den har fått lysande recensioner i de flesta tidningar och är skriven i ungefär samma sökande, uppsluppna, roliga och ofta drastiska stil som hennes Augustbelönade ”Den röda grevinnan” (2010), som handlar om hennes mor.

Här ett utdrag ur den intervju jag gjort med Yvonne Hirdman för det senaste numret av tidningen Veteranen, som just kommit ut.

***

”Medan jag var ung” handlar förstås inte bara om Yvonne Hirdmans karriärproblem, den handlar också om kärleken. Det eviga sökandet efter en roll i forskarvärlden interfolieras med ett lika evigt sökande efter en kärlek som håller. Hon redovisar uppseendeväckande öppet sina relationer med en tysk och en man som visar sig vara impotent och en holländare och en solochvårande grek – innan hon till sin egen överraskning, om jag tolkar henne rätt, finner en hamn hos den finlandssvenske Claes.

Var det inte svårt att vara så öppen?

_ Nej. Det gör mig ingenting. Det finns tre stråk i min bok. Drömmen om att skriva. Kärleken. Feminismen. Allt går ihop. Man kan säga att det handlar om att vara kvinna i världen.

Men senare:

_ Jag kan vakna mitt i natten och fråga mig vad jag har gjort. Jag som är så blyg – och så lämnar jag ut allt detta. Men så tänker jag: är det verkligen så kinkigt? Nej. När jag åkte runt och talade om mammaboken på bibliotek och så där insåg jag att det inte finns någon anledning att snåla med sig själv och sitt liv.

Av dina dagböcker verkar det som att du inte kände dig särskilt lyckad i ungdomen. Hur är det nu?

_ Nu känner jag mig både lyckad och lycklig, får man väl säga. Till mina barn kan jag tryggt säga att det bara blir bättre och bättre….

Ändå: i sin bok skriver Yvonne Hirdman om denna ”svidande baklängtan”, att vara där igen, att göra om alltihop.

”Men som mig nu. Inte mig då. —  Kroppen ska vara ung, spänstig och grann och håret långt och mörkt, och ögonen stora och klara och tänderna hyfsat vita men inuti det ska det sitta en gammal tant och styra med hela sin beska erfarenhet.”

Jag kan inte låta bli att ställa en ganska banal fråga:

Vad skulle du säga till dig själv som femtonåring om du hade en möjlighet.

Yvonne Hirdman tvekar inte särskilt länge innan hon svarar:

_ Jag tror att jag skulle tycka om den där unga tjejen, och jag tror att jag skulle säga, med risk för att det låter frivolt: ta det lugnt, lilla gumman. Se till att skaffa dig en äldre man att ligga med första gången, en snäll man, och ge fan i den där unge killen. Ja, det skulle vara ett seriöst råd.

Vad tror du att andra feminister skulle säga om detta råd?

_ De får säga vad de vill.

Vi talar också om den akademiska världen. Yvonne Hirdman skräder inte orden. Hon tycker att den är ”hemsk”, även om hon själv klarat sig relativt bra, som hon säger. Hon fick ju de utnämningar hon förtjänade, även om det krävdes kamp och överklaganden, och hon belönades så småningom med Kellgren-priset på 200 000 kronor av självaste Svenska Akademien.

Och nu?

_ För första gången i mitt liv vet jag inte vad jag ska skriva om. Det är mycket läskigt, obehagligt.

Kurt Mälarstedt