Här en artikel om Georg Oddner som jazzmusiker, vilket han var innan han blev fotograf. Artikeln ursprungligen publicerad i OrkesterJournalen nummer 6, 2017.

Georg Oddner (1923-2007) var som bekant jazzmusiker innan han blev en av Sveriges mest framstående och hyllade fotografer. Han spelade trummor. Klarinettisten Putte Wickman beskrev honom som ”en av de bättre vi har haft i det här landet”. Oddner ingick i slutet av 1940-talet i Putte Wickmans sextett – men hösten 1950 sålde han sina trummor, for till USA och inledde vid återkomsten till Sverige sin lysande karriär som fotograf.

Hur blev Georg Oddner jazzmusiker? Och hur kom det sig att han övergav jazzen? En legendar i svensk jazzhistoria spelar en viss roll i svaret på den första frågan. Åke Hasselgård.

Låt oss ta det från början. I början av 2000-talet filmade regissören Jan Troell långa intervjuer och samtal med sin mycket nära vän Georg Oddner för sin film ”Närvarande”, som handlar om fotografen. ”Det där med trummor” började tidigt, berättade Georg i ett av samtalen. Han mindes att han tillverkade en trumma av en cigarrlåda när han var fem eller sex år gammal, ”och så slog jag på den där cigarrlådan hela dagarna, med knivar och gafflar eller något”.

Som de flesta barn fascinerades Georg av Frälsningsarméns musikkår liksom av vaktparaden med hästar och pukslagarna längst fram. _Jag kunde springa efter musikkåren och vaktparaden kilometervis genom staden för att lyssna på trummorna, berättade Georg.

När Georg var tolv-tretton år gammal tillbringade han sommarloven i Bollnäs i Hälsingland, där hans far var lärare vid samskolan; fadern och Georgs ryskfödda mor hade separerat.

_ Där blev jag god vän med en lång blond kille som alltid hade sin blockflöjt med sig, och på den spelade han Benny Goodmans klarinettsolon. Han kunde dem utantill. Jag kände mig lite utanför när han höll på med det där – så jag började slå takten med händerna på vad som fanns till hands. Och så salade vi, som det hette på den tiden, till ett par vispar och jag kunde vispa på en gammal köksstol som hade ett bra ljud.

Den långe blonde killen var Åke Hasselgård, född 1922, ett år äldre än Georg Oddner. När han fyllde 16 bytte han ut blockflöjten mot en klarinett som han hade fått i present av sin styvfar, häradshövdingen John Larsson i Bollnäs.

De unga jazzentusiasterna Hasselgård och Oddner spisade skivor tillsammans. Journalisten och författaren Lars Westin, f d redaktör för OrkesterJournalen, har i sin ägo ett amatörfoto som visar de två vännerna vid ett trädgårdsbord med en vevgrammofon. Unge Georg tittar lite blygt och undrande in i kameran. I hans bälte hänger en Morakniv.

Efter studentexamen studerade Åke Hasselgård engelska och konsthistoria i Uppsala i början av 1940-talet. Han spelade också i jazzgruppen Royal Swingers, som var ganska framstående. Bland annat vann gruppen förstapriset i en orkestertävling på Nalen i Stockholm 1941. Hasselgård fortsatte sin jazzkarriär hos bland andra Arthur Österwall och Simon Brehm innan han 1947 for till USA.

Där uppmärksammades han för sitt innovativa klarinettspel, och han blev snabbt känd bland toppmusiker i New York. Han spelade med flera av tidens stora stjärnor, som Jack Teagarden, Count Basie, Max Roach och Barney Kessel innan han bildade ett eget band i New York. Han anglifierade sitt namn till Stan Hasselgard och spelade in fyra sidor på det berömda skivmärket Capitol innan han drog vidare till Los Angeles.

Hans spel hade utvecklats mot den nya bebop-stilen. Han uppmärksammades av sin swingidol Benny Goodman och knöts våren 1948 till dennes septett, vilket förvånade många; Goodman hade aldrig tidigare haft en annan klarinettist med i sitt band.

Hasselgards karriär slutade tragiskt; i november 1948 omkom han i en bilolycka i Illinois. En begravningsceremoni hölls i USA, men så småningom fördes urnan med hans aska hem till Bollnäs för gravsättning. Hans mor Linda berättade långt senare för journalisten och filmaren Jonas Sima att Georg Oddner hjälpte till med att prata engelska i telefon med den amerikanska begravningsbyrå som hade hand om urnan.

Åter till Georg Oddner och hans jazzkarriär. Enligt en artikel i OrkesterJournalen i maj 1946 gjorde han sina första framträdanden som musiker i Stockholm på 1930-talet i ett amatörteatersällskap för barn, Kottarne, där han spelade balalajka. Kottarne leddes av den Stanislavskij-inspirerade teatermannen Matvej Schischkin, som hade flytt till Sverige från Sovjetunionen 1931.

Georg hade en klasskamrat som hette Hjalmar Koper och som spelade piano. En dag i slutet av 30-talet följde Georg med honom till Din egen röst, en inspelningsstudio som låg på Regeringsgatan 30 i Stockholm och där man kunde göra egna grammofoninspelningar. Det ledde till att Georg deltog i en av studions trumkurser, och kanske var det där han första gången träffade Alice Babs.

I början av 40-talet kom Georg med i amatörorkestern Juniors, som bland annat ackompanjerade sångerskorna Lisbeth Bodin och Alice Babs. 1941-42 medverkade han i sin skolkamrat Kopers orkester i en orkestertävling på Nalen och utsågs till tävlingens bäste trumsolist.

Hösten 1942 engagerades Georg av Royal Swingers i Uppsala, samma grupp som Åke Hasselgård spelade i under sin studietid, men det är oklart om de båda ungdomsvännerna spelade tillsammans.

Oddner fortsatte efter en tid till tenorsaxofonisten Carl-Henrik Norins orkester. Sommaren 1943 turnerade han i folkparkerna med Eddie McAndrews orkester och sånggruppen No Sisters innan han på hösten samma år gick över till Emil Iwrings sextett, där han stannade i tre och ett halvt år. Vintersäsongerna spelade man på Berzelii-Terrassen i Stockholm. På somrarna kombinerade sextetten längre engagemang på Långedrag med turnéer i folkparkerna.

När jag intervjuade Georg 2002 för Dagens Nyheter berättade han livfullt om jazzscenen i Stockholm alldeles efter andra världskrigets slut, hur han och hans kamrater satt på Café Flamman och väntade på de nya skivorna från Amerika och hur de ”fullständigt gapade som guldfiskar” när de hörde Charlie Parkers ”Now´s the time” för första gången, den klassiska inspelningen från november 1945 med Miles Davis på trumpet och Dizzy Gillespie på piano, för ovanlighetens skull.

Sommaren 1947 turnerade Georg Oddner i folkparkerna och i Norge med den briljante altsaxofonisten Sven Garders grupp och Alice Babs. I gruppen ingick bland andra trumpetaren Nisse Skoog och pianisten Gunnar Svensson. Av en artikel i Aftonbladet framgår att Georg inte bara var gruppens trummis utan också dess reseledare:

”Det är roligt att turnera därför att miljöerna alltid växlar och man ständigt får uppträda inför en ny publik, tycker Oddner Men det är samtidigt drygt, och dagslånga basturesor i bastuhetta, överfyllda kupéer hör till vanligheterna. Med all respekt för SJ-personalens skicklighet måste alltid den polletterade rekvisitan noggrant övervakas vid i- och omlastningarna, så att det inte går som i Mobodarne i Hälsingland, där man stod utan trummor då föreställningen skulle börja, och först nästa dag fick vetskap om att den ena väskan gått till Bollnäs och den andra till Ljusdal.

Rumsbristen är en dyster verklighet även för en turnerande orkester, och blev det alldeles särskilt i Orsa. Man hade fått löfte om rum, men när man kom till hotellet på natten var de redan upptagna. Hela ensemblen tog då plats i köket som diskare fram på småtimmarna och fick i gengäld några skrubbar att sova i.”

I en kommentar konstaterade Aftonbladets skribent att Sven Garders grupp uteslutande spelade ”en mycket avancerad jazzmusik” och att ”ett par extrema bebopnummer” var de mest populära vid ett framträdande i Stockholm. ”Så det är tydligt att folk uppskattar den nya stilen, som bandet f ö lyckats träffa precis”.

Men på hösten 1947 började Georg Oddner spela med Hasse Kahn på Nalen. När klarinettisten Putte Wickman tog över Kahns band följande år fortsatte Oddner hos honom och stannade ända till hösten 1950. Men då – efter orkesterns långa engagemang på Falsterbohus Hotell – lade han trumstockarna och visparna på hyllan och blev fotograf på heltid.

Hans beslut kom inte helt överraskande. Han hade ägnat sig mer och mer åt fotografi under den senare hälften av 1940-talet. Under en kort period hade han enligt Lars Westin till och med en firma tillsammans med en annan fotointresserad medlem i Putte Wickmans orkester, den skicklige gitarristen Kalle Löhr.

En starkt bidragande orsak till att Georg Oddner övergick till fotografi på allvar var att han under engagemanget i Falsterbohus blev god vän med en jazzintresserad art director, John Melin, som under ett besök i Stockholm senare på hösten förstås gick till Nalen för att lyssna på Putte Wickmans band.

Georg, i intervjun med mig 2002:

_ I en paus nämnde Johnny att han skulle åka till Amerika. Du kan väl åka med och studera fotografi, föreslog han. Amerika, tänkte jag. Och där satt jag och tittade på väggarna på Nalen – jag hade spelat där tre eller fyra säsonger. Johnny sa att han skulle hjälpa mig med alla papper.

Georg bestämde sig för att följa med till USA. Han hade börjat söka efter en ny karriär, en ny framtid, ett nytt liv. Visserligen var han etablerad som musiker och ”en ganska bra trummis”, som han själv uttryckte saken. ”Jag kunde få liv i det”. Men han tyckte samtidigt att han inte var tillräckligt bra. Han ansåg att hans talang inte nådde riktigt ända fram, sade han. Och vid sidan av jazzen hade han börjat intressera sig för mycket annat, som filosofi, konst, idrott. Han hade tagit korrespondenskurser i bokföring, han hade tecknat kroki, han var en ivrig bokläsare – och han fann det allt roligare att fotografera.

Just detta, intresset för fotografi, nämndes i texten på baksidan på den samlarbild med Georg Oddner som motiv som ingick en serie med jazzmotiv som medföljde pastillaskar av ett visst märke i slutet av 40-talet. Bilden på Oddner hade nummer 127 i serien, och på baksidan beskrevs Georg som idealbatteristen för småband: ”Diskret men rytmisk ’uppbackning’ av solisten. Hobby: fotografering.”

Och John Melin hade sett några av Georgs bilder, bland annat på kompisar i jazzbandet, och sett Georgs talang så till den grad att han hade börjat skicka bild- och modetidskrifter till honom, som inspiration.

_ Jag sålde allt jag ägde och hade, mina trummor och allt, brände mina skepp, berättade Georg.

Han följde med till New York, och där fick han kontakt med några av tidens främsta modefotografer, Richard Avedon och Irving Penn. Han började fotografera på allvar, och när han efter ett halvår kom tillbaka till Sverige kunde han snabbt etablera sig som professionell fotograf – men han gjorde det inte i Stockholm utan i Malmö. Det berodde till en del på att John Melin var verksam i reklambranschen i Skåne och kunde hjälpa honom med fotouppdrag.

_ Men jag ville också undvika frestelsen att trots allt fortsätta med jazzen – den frestelsen hade varit betydligt större om jag hade slagit mig ned i Stockholm…

Men Georg övergav inte jazzen helt. Under sin långa karriär som fotograf fortsatte han att då och då ta bilder av jazzmusiker, och det hände att han tog fram sina pinnar och vispar för att sitta in i något band för skojs skull. Det hände sista gången i februari 2002 i samband med en liten utställning och festlighet med anledning av att Georg donerat sitt fotoarkiv till Malmö Museer. Pianisten Jan Lundgren svarade för underhållningen och lyckades få Georg att greppa visparna och sitta in vid trummorna i några nummer, däribland George Shearings ”Lullaby of Birdland”.

Jazzen och dess rytm inspirerade Georg också som fotograf. Han talade ofta om att det som händer mellan trumslagen är lika viktigt som det som händer i själva slagen. På samma sätt, hävdade han, är mellanrummen i en bild oerhört viktiga för bildens helhet, dess rytm.

Just detta uttryckte en av Georg Oddners nära vänner, poeten och musikern Jacques Werup en gång så här:

_ Georg har som fotograf rötter i jazzen, i jazzens lätthet och humor och samspel. Han är så vaken för det improviserade, och för samspelet med andra människor. Jag tror att hans kvickhet och humor faktiskt kommer från jazzen. Det är lätt att spela med Georg, han är ett underbart bollplank. Han har ett sätt att ge respons som jag tror bygger på jazzmusikens lyhördhet.

Georg själv skrev ned några funderingar om rytmens betydelse i katalogen till den utställning med titeln ”Rytm” han hade tillsammans med konstnärerna Knut Grane och Anders Österlin på Lunds konsthall våren 2001. Under rubriken ”Hur Vår Herre uppfann rytmen” skrev han så här:

”Då, när vår värld en gång föddes, när allt var tomt och öde och allt låg i mörker och det var svart, sade enligt utsago Vår Herre: ’Varde ljus’ och det vart ljust. Antagligen så kolossalt ljust att allt blev enahanda vitt. Och det var åter lika tomt och öde.

Då beslöt Vår Herre att dela upp ljuset med det gamla mörkret. Och det blev dag och det blev natt. Och ljuset och mörkret parade sig dessemellan i evinnerlig förändring.

Så skapades växelverkan, andningen och rytmen. Och detta blev det levande livet, människan och lusten att uttrycka sig.”

I samma katalog analyserade konsthistorikern och kritikern Thomas Millroth sambandet mellan rytm och bild i en av Georg Oddners mest kända jazzbilder, ett porträtt av pianisten Bud Powell taget i New York redan 1950:

”Pianisten, vars geniala spel glimrar av kontrasterande, nervösa, pådrivande rytmer. Och kanske påverkas vår upplevelse av det nerviga i hans konst av vad vi känner till om hans tragiska liv. Oddner har låtit hörselbilden av Powells spänstiga, komplicerade musik sjunka in i ett spel mellan kontraster i ansiktsdragen, vita reflexer på panna, näsa, ögonlock, kinder, skjortbröstet flimra till som i en filmisk stillbild, ett stort rullande förlopp anas, och i svärta försvinner ansiktet bort i bildens tomrum. Förbiglidande som ett musikminne. Här bärs fotografiet av en rytmisk helhet, som ett långt andetag under lyssnandets magi, i vilket alla enskildheter, alla toner, kast och klanger samlas till ett helt – ett långsamt crescendo-diminuendo, en oändlig musikbåge från tystnad till tomhet.”

Men även om Georg Oddner slutade spela trummor 1950 var han inte bortglömd som jazzmusiker. I början av Jan Troells ömsinta film ”Närvarande” återger Georg en episod som inträffade många år efter det att han slutat som yrkesmusiker.

Han hade tagit en taxi med hela sin kamerautrustning, kameror, stativ, lampor. När han skulle betala för resan tittade taxichauffören på Georgs kontokort. Han såg namnet. ”Trummisen!”, ropade han, mycket högt, och sedan berättade han att han hade lyssnat på Georg på Nalen.

_ Och var spelar du nu för tiden?, frågade chauffören.

_ Spelar? Det slutade jag med för fyrtiofem år sedan, svarade Georg.

_ Jaså, sa chauffören. Vad gör du nu då?

_ Jag är fotograf.

_ Fotograf? Kan man leva på det?

Det kunde Georg Oddner.

Men han glömde aldrig sin jazz.